Det är något i (september)luften...

September. Den av årets månader som jag tycker andas allra mest hopp, framåtanda, möjligheter. För mig har det nog alltid varit så, kanske är det något med klarheten i luften. Eller att kropp och själ har varit på rekonditionering under sommarens lediga veckor? Oavsett varför så älskar jag den här tiden på året lite extra mycket. Det finns något odefinerbart, något rogivande, som omsluter mig.
 
Summer of 2017. Så hette mitt senaste inlägg och skrevs på midsommarafton. Det känns ju som eoner av tid bort... Då låg hela sommaren framför ens fötter, framför mina fötter. Sommaren var verkligen läkande för mig, stärkande. Ja, dels hade det nog att göra med att jag genom chockdoser av D-vitamin fick tillbaka energi och ork igen men det är förstås inte hela sanningen.
 
Jag fick ju uppleva magi också <3 En vecka i Rom och under Toscanas stjärnhimmel, på kringelikrogiga vägar kantade av skyhöga cypresser. Kärlek, bröllop, gemenskap, glädje, njutning. Ja, det var verkligen en magisk vecka. Rom vill jag verkligen återkomma till. Men kanske inte i mitten av juli nästa gång :-) Nu, i början på hösten vore det magiskt tror jag att bege sig till italien igen. Sitta på en piazza, dricka ett glas prosecco, titta på turister som vallfärdar med selfiepinnar i högsta hugg mot Fontana di Trevi. Jag drömmer mig bort från onsdagens arbete, i alla fall för en liten stund.
 
Ja, det var en fin sommar med många minnen jag bär med mig in i hösten. Bilder att plocka fram när vinden viner i november, när man kurar under en filt med tända ljus och en rykande het thékopp i händerna. Då ska jag tänka på Liseberg, på brutna armar, på långa cykelturer, på kräftskivor, på MR-röntgen, på kalla sommarkvällar, på varma sommardagar, på husdrömmar, på glassätande, på bad från bryggor, på bad från båtar, på min familj, på mina vänner, på våra barn, på min stora kärlek. Då ska jag tänka på allt det där, och lite till.
 
Men nu ska jag fortsätta att jobba. Planera för höstens alla aktivteter. Stressföreläsningar, workshops för arbetsmiljöombud, ledarutveckling, gruppcoachning osv. Och när jag tar en paus då och då sticker tankarna iväg till våra drömmar om ett gemensamt hus framöver. Vi förlorade en budgivning av drömhuset igår men tar nya tag. Hoppet överger en ju inte i första taget, eller hur?
 
KRAM

Magiska stunder ♥

Magiska stunder ♥ Jag har haft en hel del sådana den senaste tiden. Den här morgonen i förra veckan, då vi tog en skotertur över fjället innan det var dags att lämna Tänndalen för vardagen i Stockholm igen var utan tvekan en sådan stund. Jag älskar den här bilden på Irma när hon mitt på fjället får för sig att hjula några gånger över den knarrande snön, i skarp kontrast till den kompakta tystnaden. Magiska stunder, som sagt.
 
Välkommen 2017 känns ju lite sent att uttrycka den 14 januari. Fast med tanke på att det är 350 dagar kvar av året kanske det ändå är på sin plats. Jag blickar tillbaka på ett 2016 som (i vanlig ordning kanske, haha) visade sig innehålla flera höjdpunkter, några käftsmällar och en hel del oväntade händelser. Det största som hände under förra året var förstås att jag äntligen träffade helt rätt på kärlekens väg. Plötsligt händer det. Det hade nog förvisso en del att göra med att jag också var redo för att öppna upp och låta den stora kärleken komma in. Och det var ju himla bra att just då korsade Jocke mina vägar. Som med allt annat i livet handlar kärleken till stor del om tur, tajming, tro, tålamod och "taking action". Typ.
 
Förra året jobbade jag under sex månader till viss del i Göteborg och det var fint att få träffa mamma på regelbunden basis. Om någon undrar så lever lilla mamma fortfarande, men inte mycket mer än så... Jag önskar att hon fick somna gott en kväll och i sömnen få göra sin sista vandring. Lugnt och stilla, med alla fina minnen från hennes liv i tryggt förvar. Men jag kan inte påverka det skeendet förstås, och ingen annan heller.
 
Halvåret med pendling till Göteborg, en intensiv sommar, en ännu intensivare jobbhöst och några (läs; flera) känslomässigt ansträngande år i ryggsäcken ledde till en kraschlandning i början av oktober. Jag jobbar heltid igen, sedan den 8 december, och det går bra. Men jag är inte mitt forna jag, det är jag inte. Ibland funderar jag på om jag någonsin kommer att bli det... Och om det ens är eftersträvansvärt? I december fick jag en fråga om jag ville bli intervjuad av Metro och berätta lite om min väg från högpresterande coach och föreläsare (om bl.a. stress, stresshantering och välmående) till att själv slå huvudet i väggen. Du hittar artikeln här om du vill läsa den.
 
2016 avslutades med en fantastisk jul i London. Bara jag och Jocke och en magisk stad i glimrande julskrud. Så otroligt mysigt. Jularna utan barnen kommer nog att firas på liknande sätt framöver, eller kanske på en sandstrand någonstans. Det var verkligen så bra som vi hoppades på att det skulle vara. Och att komma hem, jobba några (mellan)dagar och därefter åka till fjällen för nyår och tio dagars semester i Tänndalen/Hamra/Funäsfjället gjorde att mitt 2016 trots allt landar på fyra ♥♥♥♥ av fem möjliga. Kan 2017 bli en fullpott tro? På det personliga planet alltså. På samhällsnivå tror jag tyvärr att vi går i den andra riktningen men det finns det ju så många andra kloka och kunniga personer som skriver om.
 
Så 2017 blir året när jag - då, som nu, för alltid - använder bloggen och mina ord för att fortsättningsvis reflektera över livets glädjeämnen och svårare stunder. I vilken omfattning det blir vet jag dock inte, jag bloggar helt utan prestation numera och som ni märker kan det innebära att det går en dag mellan inläggen. Eller sex veckor.
 
Jag hoppas i alla fall att du som läser har haft det riktigt bra den senaste tiden och jag önskar dig allt gott under detta år.
KRAMAR

Budapest ♥

Ett par dagar i Budapest tillsammans med Jocke och mina vänner Jessica och Daniel fick avsluta den här sommar(semestern) 2016. En fantastisk stad som jag redan längtar tillbaka till. Vi bodde på hotel Boscolo och det kan jag verkligen rekommendera, ett klassiskt lyxhotell med fina rum och härlig frukost som serverades i en magnifik miljö. Det berömda café New York återfinns i hotellets entréplan. På den här bilden befinner vi oss dock vid det gamla slottet, hela staden kryllar ju av vackra byggnader men det här är förstås något utöver det vanliga!
Vackra byggnader på dagtid i solgasset, när mörkret faller på är det istället massor av lampor som lyser upp en del av stadens mäktigaste byggnader och det var så stämningsfullt ♥
Plötsligt händer det... Den sökande och ibland lite oroliga själen blev lugn. Och min intention är att det ska förbli så den här gången, det är nämligen en jäkligt skön känsla ;-)
Fredagskvällen blev helgens bästa, vi började med omsorgsfullt gjorda drinkar på stadens mest anrika hotell Four Seasons. Jag tyckte att det var charmigt att hon som gjort drinkarna kom ut i hotellfoajén enbart för att höra vad vi tyckte om dem, när vi sade att de var de bästa vi testat i Budapest blev hon väldigt nöjd. En kort promenad bort från Four Seasons ligger den italienska restauragen Pomodoro och den är väl värd ett besök. Riktigt trevlig personal, jättegod mat och mycket prisvärt. Ett hett tips om du tänkte åka till Budapest snart. Vilket jag verkligen tycker att du ska göra!
Efter en lång middag med mycket vin och grappa åkte vi till "360 bar" som ligger högst upp på ett tak, inte så långt ifrån vårt hotell. Vi förevigade oss själva i hissen upp, man kan ju tro att jag och Jocke fått något suspekt i våra drinkar tidigare under kvällen ;-)
Kvällen avrundades på bästa fjortismanér med en flaska mousserande och några cigarrer på en parkbänk (kanske mest parkbänken som var fjortis vid närmare eftertanke...) och därefter riktigt god gyros kebab vid femsnåret på morgonen. Så otroligt befriande att någon gång om året ha en sådan galen kväll.
Glömde... Femtioelva selfies på kebabstället är kanske också lite fjortis...
 
Tillbaka i hemmets trygga vrå efter en superhärlig helg i en superhärlig stad!!! Nu kan hösten komma, jag känner mig redo för vad den har att erbjuda. Och jag är så glad över att jag tycks ha hittat det där lugnet som jag har letat efter så länge. Och nej, jag har inte hittat det i någon annan. Jag har hittat det i mig själv. Men anledningen till att jag har hittat lugnet är för att jag har varit sann mot mig själv. Och det är f*n inte det enklaste, jag kan mer än väl förstå drivkraften i att välja den enkla vägen. Men om man inte är helt nöjd med sin tillvaro, då blir aldrig den vägen enkel. Inte över tid. Välj kärlekens väg och har tilltro till att den bär dig framåt, även om vägen är snårig ibland. Våga vara kvar i det som är jobbigt. Ha tilltro till att allt kommer att ordna sig. Och glöm aldrig att lycka inte är en plats... Det är en resa. Som pågår hela, hela tiden.
 
Ta hand om dig, stor kram ♥