Kalimera bloggen!
Tänk om alla relationer var lika enkla som den du kan ha med din blogg... För egen del handlar det om ett snart tolvårigt äktenskap som står emot det mesta. Även fast du inte får någon omsorg alls finns du trofast kvar, kära blogg. Jag tror i och för sig inte att en verklig relation skulle vara vare sig sund eller önskvärd under de förutsättningarna men med dig får jag vara ett asshole och du finns alltid där! En ganska skön känsla ändå 😘
 
Om jag fortsätter i den här takten med två inlägg per år blir det onekligen svårt att skriva nyanserat, med de små penseldragen. Och det är ju det jag gillar mest. Inte att skriva om "summer of 2018" med några korta verb så som att flytta till hus, fylla 40, fira min stora tjej som fyllt 10, åka med Jocke till Rhodos, "bara vara" på Skaftö och i övrigt träna alldeles för lite och dricka alldeles för mycket vin (nåja, nu överdriver jag en del... med vinet alltså, inte med träningen tyvärr...).
 
Nej, så vill jag ju inte använda dig kära och trofasta blogg. Då kan det "liksom änna vaaara" som en sann göteborgare skulle ha uttryckt saken 😏
 
Så istället spolar jag tillbaka bandet några år till den tid då du var min sparringpartner, min vän, min förtrogna, min jourhavande kompis, min boxboll. Och skriver om det jag har top of mind. Det är ju så jag vill ha det 💕
 
Kära blogg. Inatt hade jag den värsta av mardrömmar, en sådan där då ens undermedvetna tvingar en upp till ytan så att du vaknar ur drömmen för att slippa vara kvar i mörkret. Och igår satt jag i godan ro och läste i en kokbok/livsstilsbok av Kristin Kaspersen då jag plötsligt läste ett par meningar om hennes söner som fick mig att börja storgråta. Jag grät och grät och grät, det påminde om någon slags förlossning. Jag kunde liksom inte sluta innan jag fått ur mig något som behövde komma ut.
 
Hur hör dessa två händelser ihop? Och vad var det som behövde komma ut? De hör ihop på så sätt att det handlar om mina barn, om mitt föräldraskap, om viljan att ge dem förutsättningar att i framtiden vara självständiga och handlingskraftiga kvinnor, om balansen mellan att vara och att göra som mamma och som människa.
 
Det handlar om att medvetet välja vilken väg man vill gå på den här stunden på jorden. Att omfamna den man är och allt det som format en genom livet, trots att det kanske format en på ett sätt som inte alltid är det bästa vare sig för en själv eller för de som står en närmast. Det handlar om att se på den man är och ändå våga välja en annan väg. Välja sin egen väg.
 
Just nu läser jag Agneta Lagerkrantz fina bok "70 skäl till självmedkänsla - om att vara varm, vänlig och vilja sig själv väl" och andemeningen i den boken tror jag har att göra med det som behövde komma ut när jag grät som en galning igår efter att ha bläddrat i en kokbok (!). Jag behöver få ur mig tankar, känslor och invanda beteenden för att få plats med något nytt. För att skapa utrymme för självmedkänsla i mitt liv. Den har liksom inte riktigt hittat fram till något tomrum i mitt inre att kunna fylla så därför behövde jag göra en inre rensning. Det är i alla fall vad jag tror på 💜
 
Och drömmen var en del av detta, en påminnelse om att stå i min fulla kraft och välja utifrån vad jag vill och tror på. 
 
Nu när hösten står inför dörren vill jag gärna lyfta några frågor med dig, fina läsare. Kanske kan den process jag befinner mig i just nu även ha ett värde för dig, på ditt sätt. Så om det passar för din del; fundera gärna en stund kring dessa frågor:
 
- Är du på rätt väg just nu?
- Vart leder den?
- Om du kommer att prioritera och agera i höst på liknande sätt som du gjort tidigare, vad kommer du att uppnå?
- Om du är på rätt väg, vad är viktigt att fortsätta med?
- Om du har hamnat lite på villovägar, vad behöver du göra/tänka/känna för att hamna på din rätta väg igen?
 
Nu startar jag den här dagen med en skön promenad här i vackra Vaxholm. Idag är en bra dag att ta ett första steg tillbaka mot min väg, den som just jag vill vandra på.
 
Kram 💞

September. Den av årets månader som jag tycker andas allra mest hopp, framåtanda, möjligheter. För mig har det nog alltid varit så, kanske är det något med klarheten i luften. Eller att kropp och själ har varit på rekonditionering under sommarens lediga veckor? Oavsett varför så älskar jag den här tiden på året lite extra mycket. Det finns något odefinerbart, något rogivande, som omsluter mig.
 
Summer of 2017. Så hette mitt senaste inlägg och skrevs på midsommarafton. Det känns ju som eoner av tid bort... Då låg hela sommaren framför ens fötter, framför mina fötter. Sommaren var verkligen läkande för mig, stärkande. Ja, dels hade det nog att göra med att jag genom chockdoser av D-vitamin fick tillbaka energi och ork igen men det är förstås inte hela sanningen.
 
Jag fick ju uppleva magi också <3 En vecka i Rom och under Toscanas stjärnhimmel, på kringelikrogiga vägar kantade av skyhöga cypresser. Kärlek, bröllop, gemenskap, glädje, njutning. Ja, det var verkligen en magisk vecka. Rom vill jag verkligen återkomma till. Men kanske inte i mitten av juli nästa gång :-) Nu, i början på hösten vore det magiskt tror jag att bege sig till italien igen. Sitta på en piazza, dricka ett glas prosecco, titta på turister som vallfärdar med selfiepinnar i högsta hugg mot Fontana di Trevi. Jag drömmer mig bort från onsdagens arbete, i alla fall för en liten stund.
 
Ja, det var en fin sommar med många minnen jag bär med mig in i hösten. Bilder att plocka fram när vinden viner i november, när man kurar under en filt med tända ljus och en rykande het thékopp i händerna. Då ska jag tänka på Liseberg, på brutna armar, på långa cykelturer, på kräftskivor, på MR-röntgen, på kalla sommarkvällar, på varma sommardagar, på husdrömmar, på glassätande, på bad från bryggor, på bad från båtar, på min familj, på mina vänner, på våra barn, på min stora kärlek. Då ska jag tänka på allt det där, och lite till.
 
Men nu ska jag fortsätta att jobba. Planera för höstens alla aktivteter. Stressföreläsningar, workshops för arbetsmiljöombud, ledarutveckling, gruppcoachning osv. Och när jag tar en paus då och då sticker tankarna iväg till våra drömmar om ett gemensamt hus framöver. Vi förlorade en budgivning av drömhuset igår men tar nya tag. Hoppet överger en ju inte i första taget, eller hur?
 
KRAM
Magiska stunder ♥ Jag har haft en hel del sådana den senaste tiden. Den här morgonen i förra veckan, då vi tog en skotertur över fjället innan det var dags att lämna Tänndalen för vardagen i Stockholm igen var utan tvekan en sådan stund. Jag älskar den här bilden på Irma när hon mitt på fjället får för sig att hjula några gånger över den knarrande snön, i skarp kontrast till den kompakta tystnaden. Magiska stunder, som sagt.
 
Välkommen 2017 känns ju lite sent att uttrycka den 14 januari. Fast med tanke på att det är 350 dagar kvar av året kanske det ändå är på sin plats. Jag blickar tillbaka på ett 2016 som (i vanlig ordning kanske, haha) visade sig innehålla flera höjdpunkter, några käftsmällar och en hel del oväntade händelser. Det största som hände under förra året var förstås att jag äntligen träffade helt rätt på kärlekens väg. Plötsligt händer det. Det hade nog förvisso en del att göra med att jag också var redo för att öppna upp och låta den stora kärleken komma in. Och det var ju himla bra att just då korsade Jocke mina vägar. Som med allt annat i livet handlar kärleken till stor del om tur, tajming, tro, tålamod och "taking action". Typ.
 
Förra året jobbade jag under sex månader till viss del i Göteborg och det var fint att få träffa mamma på regelbunden basis. Om någon undrar så lever lilla mamma fortfarande, men inte mycket mer än så... Jag önskar att hon fick somna gott en kväll och i sömnen få göra sin sista vandring. Lugnt och stilla, med alla fina minnen från hennes liv i tryggt förvar. Men jag kan inte påverka det skeendet förstås, och ingen annan heller.
 
Halvåret med pendling till Göteborg, en intensiv sommar, en ännu intensivare jobbhöst och några (läs; flera) känslomässigt ansträngande år i ryggsäcken ledde till en kraschlandning i början av oktober. Jag jobbar heltid igen, sedan den 8 december, och det går bra. Men jag är inte mitt forna jag, det är jag inte. Ibland funderar jag på om jag någonsin kommer att bli det... Och om det ens är eftersträvansvärt? I december fick jag en fråga om jag ville bli intervjuad av Metro och berätta lite om min väg från högpresterande coach och föreläsare (om bl.a. stress, stresshantering och välmående) till att själv slå huvudet i väggen. Du hittar artikeln här om du vill läsa den.
 
2016 avslutades med en fantastisk jul i London. Bara jag och Jocke och en magisk stad i glimrande julskrud. Så otroligt mysigt. Jularna utan barnen kommer nog att firas på liknande sätt framöver, eller kanske på en sandstrand någonstans. Det var verkligen så bra som vi hoppades på att det skulle vara. Och att komma hem, jobba några (mellan)dagar och därefter åka till fjällen för nyår och tio dagars semester i Tänndalen/Hamra/Funäsfjället gjorde att mitt 2016 trots allt landar på fyra ♥♥♥♥ av fem möjliga. Kan 2017 bli en fullpott tro? På det personliga planet alltså. På samhällsnivå tror jag tyvärr att vi går i den andra riktningen men det finns det ju så många andra kloka och kunniga personer som skriver om.
 
Så 2017 blir året när jag - då, som nu, för alltid - använder bloggen och mina ord för att fortsättningsvis reflektera över livets glädjeämnen och svårare stunder. I vilken omfattning det blir vet jag dock inte, jag bloggar helt utan prestation numera och som ni märker kan det innebära att det går en dag mellan inläggen. Eller sex veckor.
 
Jag hoppas i alla fall att du som läser har haft det riktigt bra den senaste tiden och jag önskar dig allt gott under detta år.
KRAMAR