Summer of 2017

Midsommarafton är här, åter en gång, denna högtidsdag som för många kanske är den verkliga inkörsporten till den blomstertid som nu kommer (eller ja, som redan är här sedan ett tag tillbaka). Jag sitter vid köksbordet, vaknade strax efter fem och kunde inte somna om, och tänker lite på svunna tiders firande. I 20-årsåldern firade jag ofta midsommar med dåvarande vänner och pojkvän utanför Herrljunga, med logdans och hela baletten. Framåt småtimmarna traskade vi lyckliga hem i daggfuktigt gräs med ömmande fötter och svensktoppshits ringandes i öronen :-)
 
Några år senare bytte jag kille och hemstad, och eftersom mitt minne är oroväckande dåligt numera (utreds för det) fick jag nu scrolla tillbaka i bloggen för att friska upp minnet litegrann. Jag satt nämligen här och kom inte ihåg en endaste midsommar under de 10 år som vi var tillsammans!!! Tack bloggen, insåg precis att du är det minne jag inte lägre kan lita på... Så nu vet jag med bestämdhet att för exakt 10 år sedan idag firade jag midsommar ute på Lidingö med min fina vän Maria ;-)
 
Sommaren 2014 hade jag precis skaffat mig ett "nytt" liv vilket innebar att jag var separerad småbarnsmamma med nyss införskaffad lägenhet och, inte minst (haha), mitt livs första egna bil! Jag var så jäkla lycklig över min sprillans nya Skoda Octavia (den tjänar mig fortfarande väl, by the way) och föste in mig själv och tjejerna i den för en roadtrip till Västkusten. Midsommaraftonen tillbringades faktiskt inte med min familj som huserade i vårt hus utan i grannhuset med min älskade barndomsvän Louise och vi satt uppe hela natten och pratade om drömmar, krossade drömmar och längtan efter att uppfylla nya framöver ♥ Det var fina dagar, vill jag minnas.
 
2015, nä det står still. Firade vi med vänner här i Vallentuna? Eller var vi på landet? Tack och lov ska jag snart genomföra en magnetröntgen, jag vill så gärna få en större förståelse för vad denna minnesförlust egentligen handlar om. Är det sviterna av långvarig mental trötthet och utmattning? Är det tidiga tecken på någon form av förändringar i hjärnan? Med Alzheimers hos mamma och hos många av pappas släktingar finns tyvärr de tankarna hos mig. Men viktigast av allt: Hur mycket kan jag påverka detta skeende på egen hand? För att kunna planera för det på bästa sätt vill jag veta svart på vitt hur det faktiskt står till under pannbenet...
 
Nåväl, nåväl. Förra året firade jag midsommmarafton med min älskade. Först åkte vi ut till mysiga ön Grinda i Stockholms skärgård och åt traditionell midsommarsupé på värdshuset där och på kvällen blev det paaaaarty :-) Och i år kör vi en favorit i repris, denna gång med min pappa som kom upp igår samt med Jockes föräldrar. Och så fyra kids, så det kanske inte blir riktigt lika mycket party i år, haha!
 
Så; nu kickar vi på riktigt igång Summer of 2017, jag tror och hoppas på magi dessa grönskande månader. Och jag önskar dig den bästa av midsommaraftnar, utöver allt det som du gärna fyller denna dagen med så framförallt lugn, glädje, närvaro, energi, harmoni. Det skulle jag vilja ge dig, om jag kunde ♥♥♥
 
KRAMAR

Your perfect imperfections ♥

Lilla Majken ♥ Nu har hon haft hög feber i snart fyra dagar, jag förstår inte varför den inte försvinner? Hon har ju inga andra symtom (förutom ont i magen men det kommer och går, tyvärr) och när jag pratade med Vårdguiden ikväll så rekommenderade de mig att åka till vårdcentralen imorgon. Så jag får kasta mig på telefonen när de öppnar åtta och hoppas att vi kan få en tid under morgondagen. Bilden är från igår när jag tyckte att hon var mycket bättre och vi åkte in till stan, vi hade nämligen fått teaterbiljetter av Jockes föräldrar till Mio min Mio på Stadsteatern och gick dit med hela hans familj. Teatern var väldigt bra och mysig, tyvärr så blev Majken betydligt sämre igen när vi var på plats och fick mestadels vila i min famn.
 
Sitter här vid köksbordet med tända ljus, pianomusik (från fantastiska filmen La La Land) i bakgrunden och ett glas rött bredvid datorn. För några dagar sedan när jag skrev här på bloggen var jag glad, ikväll är jag lite melankolisk. Ibland önskar jag att jag vore som "alla de andra" där ute, de som är glada och nöjda och enkla och... Men det här är ju jag. Det finns något sorgset i mina ögon, i min själ, som jag bär med mig. Vad kommer det ifrån? Hade jag det i blicken redan när jag föddes? Fanns det med mig innan jag ens var påtänkt? Och jag vet ju att "alla de andra" har sitt men ibland tror jag ändå att många människor där ute inte har detta melankoliska drag som jag har. De kanske helt enkelt är födda med en annan sammansättning av känslolägen?
 
Vem skriver jag för egentligen? För vems skull återvänder jag hit? Jag är inne på mitt tolfte år på bloggen nu, det är ju inte klokt!!! Det är galet, vad hände med alla dessa år egentligen? Vart tog de vägen? Men i alla fall, vem skriver jag för? Jag vet att jag skriver för mig själv, och för mina barn. Detta är en gåva jag vill ge dem, att om de vill i framtiden så ska de kunna förstå sin mamma. Veta vem hon var, vad som gjorde henne överlycklig och vad som gjorde henne sorgsen. Jag vill att de ska möta alla livets skeenden utan rädsla, med tillförsikt och nyfikenhet. Jag hoppas att mina ord kan bidra till det.
 
Jag skriver också för dig som finner någon slags kraft i att inte vara ensam med livets alla smekningar och käftsmällar. Jag vet att många endast vill dela glädjen och ljuset, de vill inte lyfta fram något trist och tråkigt inför öppen ridå utan enbart livets goda stunder. Och många trivs nog väldigt bra på den sortens bloggar, en oas att vila sig vid en stund. Att följa en vacker människa med ett till synes perfekt hem, en perfekt kropp, ett brinnande intresse för nyttig mat och smakfull inredning, en kraftfull partner och flera barn med rosenröda kinder och massor av intressen. Jag tror att många mår bra av att få bli inspirerade, och förundras, för en stund. Jag tror dock även att det finns människor där ute som finner glädje i att känna samhörighet, inte bara i det ljusa utan även i det dunkla. Som finner trygghet i läsa om någon som är full av sårbarhet och skam, men också av kärlek och stolthet. Någon som är alla nyanser av livet ♥
 
Ibland tänker jag att jag verkligen ska ta ett krafttag med bloggen, satsa på den helhjärtat. Se om den nakna sanningen hos en helt vanlig kvinna, där inget egentligen är perfekt, men mycket är vackert i sin sårbarhet, skänker glädje och mening för människor. Ibland har jag lust att bara ställa mig på barrikaderna och skrika; Vad f*n håller vi på med??? Vi mår sämre än någonsin i detta vackra land, vad är det som vi har tappat bort på vägen? Varför kan vi inte bara älska oss själva, varandra, och livet för vad det är?
 
'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you, oh oh
 
♥ ♥ ♥

Sharing is caring ♥

Så många vackra dagar det här livet består av. Så många små och stora stunder, att fascineras av. Varje år, årstid, månad, vecka, dag, timme och minut har något vackert att bjuda på. Det gäller bara att se det.
Vaxholm är magiskt fint på sommaren men jag tycker nästan att det är lika vackert den här årstiden, om inte annat så när solen lyser :-) Jag hoppas att det kommer en dag om en inte alltför avlägsen framtid när jag bor i den här kommunen. Med massor av barn (fyra, närmare bestämt) och en man som jag väldigt kär i ♥
Varje möte har en mening, varje kärleksrelation fyller en med rikedom. Varje årsring på livets träd betyder något. Ändå, det finns möten som får en mer avgörande skillnad än andra, för att lägga till bitar i livets pussel som fattats en. Du, Jocke, är en pusselbit i mitt liv som jag nog sökt efter i många år. Din närvaro i mitt liv gör mig lugn. När du är nära är jag så hel som jag kan bli. Älskar dig för evigt.
 
Hej fina bloggvän!
Jag hoppas att du njuter av mars månad, tiden då ljuset och våren tränger igenom på nytt. Även om det plötsligt kom massa snö (och slask) så kan väl ingen förneka ljuset som följer oss nu? Sååååå härligt.
 
Det passerade visst en hel månad utan att jag besökte min kära blogg. Vart tog februari vägen egentligen? Det var månaden då jag blev överraskad av Jocke med en fantastisk helg på Grand hotell i Saltsjöbaden, månaden då jag överraskade honom tillbaka, månaden då vi bokade resa till Rom, månaden då jag höll massor av stressföreläsningar, månaden som avrundades med att vi packade in alla kids i bilen och drog till Tänndalen på supermysigt sportlov med hans föräldrar. En riktigt bra månad alltså, på alla plan utan på "bloggplanet" då ♥
 
Nu är det en ny månad och nya tag. Idag gjorde jag något läskigt, roligt, härligt och kanske början på något större? Jag höll min första (personliga) föreläsning om stress i privat regi. Läskigt att stå inför 40 personer och berätta om min innersta skam, mina innersta "misslyckanden". Men jag gör det. För att jag tror på att "sharing is caring". Jag tror på att om vi visar upp vår sårbarhet för varandra, så blir vi starkare och tryggare. Om jag kan få en enda person på mina föreläsningar att känna sig mindre ensam med sin ångest/oro/sårbarhet så är det ju värt att jag berättar något om det jag varit med om.
 
Efteråt var jag orolig, rastlös, tömd och också stolt över att jag gjorde det. Med alla de känslorna i en salig röra fanns det bara en sak att göra. Åka till gymmet och gå på en yogaklass. Ibland används uttrycket att man aldrig ångrar ett genomfört träningspass. Det kan jag förvisso hålla med om men än mer känner jag att yogan ALLTID, ALLTID för något gott med sig. Den lugnar, den stärker, den stabiliserar, den vitaliserar. Jag älskar att vara nära andra människor i yogastudion och känna hur vi delar energier med varandra. Även om ingen bryr sig om vad någon annan gör i stunden, så känns det ändå som att vi är kärleksfulla med varandra.
 
Sharing is caring.
Vem vill du ge något idag?
♥♥♥