Dagen efter det att vi kommit in akut till förlossningsavdelningen på SöS tillbringades på avdelning 63 (en specialavdelning på BB) och vi väntade mestadels på att få besked från läkarna angående vad som skulle ske härnäst. Varannan timme ungefär sattes CTG:n för att kontrollera bebisens hjärtljud och de såg fina ut varje gång vilket såklart var en oerhörd lättnad.

Vid femtiden fick vi äntligen samtala med en läkare och vid den tidpunkten kände jag mig ganska lugn igen. Jag misstänkte att vi skulle få ligga kvar ytterligare en natt för observation och sedan bli hemskickade i väntan på att förlossningen skulle sätta igång av sig självt. Antingen det eller att J skulle få sova hemma medan jag låg kvar på BB fram tills dess att bebisen ville komma ut.

Läkaren började med att säga att de självklart inte skulle skicka hem mig på grund av blödningen och att jag därmed klassades som en högriskpatient. Hon hade diskuterat mig med sina kollegor tidigare under dagen och kommit fram till att det säkraste alternativet var att sätta igång förlossningen, förmodligen redan nästföljande dag. På en sekund gick jag från relativt lugn till jättestressad igen, jag började skaka i kroppen (vilket jag har gjort vid flertalet tillfällen under dessa dygn, tydligen min kropps sätt att reagera på stark stress och oro) och kände mig orolig in i minsta nervtråd.

Jag var helt oförberedd på detta besked, det var drygt 2 veckor kvar till beräknad förlossning och jag var verkligen inte inställd på att föda så snart, kanske redan inom det närmsta dygnet! Men självklart accepterade jag det som hon sade, det handlade ju om vad som var bäst och säkrast för barnet. Läkaren gick till förlossningsavdelningen för att kontrollera att vi kunde åka ner morgonen därpå men när hon kom tillbaka en stund senare hade hon ett annat besked att ge: morgondagen såg hektisk ut men ikväll var det betydligt lugnare. Det beslöts således där och då att förlossningen skulle sättas igång redan samma kväll.

En stund senare fick vi ta med vår packning och åka ner till ett nytt förlossningsrum och vår barnmorska sade att nu kommer ni inte härifrån utan er bebis. Det kändes så skönt att höra, varje minut som vi tillbringade på BB och förlossningen av "fel" anledning kändes påfrestande, även om vi fick ett fantastiskt bemötande av de allra flesta under dessa dagar.

Jag fick veta att man skulle föra in något som kallades för en propess som startar igång förlossningsarbetet genom att mjuka upp och öppna livmodermunnen. Det kändes inte speciellt mycket när den fördes in och jag fick beskedet att den nu skulle sitta inne i åtta timmar. Jag började direkt känna efter extra noga om jag fick kraftigare sammandragningar, inte kunde jag veta då att det skulle dröja närmare 55 timmar innan Irma skulle komma till världen med ett akut snitt...

Sammandragningarna tilltog faktiskt och under natten kom de tätt och det kändes skönt, nu hände det saker! På morgonen började det dock svida och bränna i underlivet på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva men känslan var mycket obehaglig. Det kändes som att jag svullnade upp hur mycket som helst och gick och bar på tyngder mellan benen (läste i efterhand på FASS att detta är extremt ovanliga biverkningar men som kan förekomma och drabbar en på 10 000...). Under dagen blev det värre och värre, till slut kunde jag inte ta mig själv till toaletten utan fick stötta mig på J. Med facit i hand var nog faktiskt dessa timmar de mest påfrestande -fysiskt sett vill säga- under hela tiden som vi var på SöS.

Tyvärr reagerade inte min kropp som man ville på propessen och det beslöts under onsdagen att den skulle få sitta kvar i totalt 24 timmar, till klockan åtta på kvällen. Det var ju inte direkt festligt att höra med tanke på hur det kändes men det var ju bara att bita ihop. På kvällen kom en läkare samt vår dåvarande barnmorska (det kommer nya barnmorsketeam tre gånger per dygn så vi hann gå igenom ungefär ungefär 10 team på förlossningen samt flera uppe på BB under vår visit) för att kontrollera och gå vidare med nästa steg (pga. att livmodermunnen inte vidgats som man önskat) vilket var att föra in en kateter med en ballong som fylldes med vätska och som skulle vidga livmodermunnen tills dess att ballongen föll ut igen. Efter tre ihärdiga försök som jag inte tänker beskriva mer detaljerat här men som innehöll diverse tänger och andra instrument gav man upp. Det gick helt enkelt inte att komma igenom, livmodermunnen var öppnad för lite.

Detta var således på onsdagskvällen, vi hade nu tillbringat snart 2,5 dygn på SöS och frustrationen var stor hos både mig och J. Det beslöts att vi skulle ligga kvar på förlossningen och avvakta till torsdagsmorgonen då nya försök skulle göras för att få in "ballongen" igen.

Klockan tre på morgonen väcks vi av vår barnmorska och undersköterska, trycket är stort på förlossningssängarna och vi måste tyvärr skickas upp till BB igen. Självklart förstod vi deras dilemma men krafterna började på allvar att sina nu, jag kände mer och mer ett tvivel på om vi någonsin skulle få föda fram vårt barn...

Nästa morgon (torsdag) var jag väldigt nedstämd, jag grät och kände att jag orkar inte mer nu. Jag tappade mer och mer tron på mig själv och tvivlade på att jag kommer kunna klara av att föda under dessa omständigheter. När läkaren kom in på vårt rum på förmiddagen (det var samma läkare som gav oss beskedet att förlossningen skulle sätta igång och hon var även med när vi kom in med blödningen, hon var hela tiden fantastiskt förtroendeingivande, lugn och vänlig) brast det för mig rätt ordentligt, jag grät och grät och sade att jag inte orkade mer nu.

Hon undersökte mig och kom med det glädjande beskedet att jag faktiskt öppnat mig till tre centimeter under natten och att det nu inte skulle vara några problem att fortsätta igångsättningen. Jag blev självklart glad över detta men var fortfarande ganska sliten, tack och lov att J funnits med som ett fantastiskt stöd under hela denna tid. Faktiskt har vi båda märkt av att dessa dagar fört oss ännu närmare varandra, vi har delat allt från förtvivlan till hopp och glädje och vi har kämpat ihop hela tiden.

Sagt och gjort - tillbaka ner till förlossningen... En ny läkare samt chefsbarnmorskan fick nu in "ballongen" och vi fick ett oerhört fint samtal med chefsbarnmorskan, hon såg min trötthet och det tvivel jag kände på min egen fömåga och medan tårarna rann pratade hon lugnande med mig, sade att jag måste sluta vara så tapper, det är ok att vara ledsen och trött och att jag måste bara lita på min kropp nu, den vet vad den skall göra. Hennes ord hjälpte mig att komma tillbaka igen. 

Vid tvåtiden skedde avbytet av barnmorskor och undersköterskor och både jag och J blev oerhört glada när vi insåg att en barnmorska som heter Karin och som tidigare haft hand om oss tillsammans med undersköterskan Emma (hon var med när vi kom in med ambulans och var jättegullig) skulle ansvara för oss fram till nio på kvällen. 

Dessa timmar kändes väldigt positiva, sammandragningarna kom tätare och tätare och Karin satte akupunkturnålar och tillbringade mycket tid hos oss. Under eftermiddagen tilltog värkarna, de kom oftare och blev starkare. Detta berodde till stor del på att Karin tagit hål på hinnan och satt värkstimulerande dropp. Jag tillbringade rätt mycket tid på en pilatesboll vid sängens kortsida och hade huvudet på sängen liggande på en enorm sacosäck (funkade jättebra) men när värkarna blev för starka gick jag över till lustgas.

Jag kämpade på med J:s hjälp timme efter timme men det visade sig att efter fem cm ville inte min kropp öppna upp sig mer. Vid tiotiden på kvällen hade man dragit upp droppet till närmare max, värkarna sköljde över mig och jag fick ungefär 30 sekunders vila mellan varje. Frustrationen över att ingenting hände var naturligtvis stor men vi kämpade vidare.

Det nya barnmorsketeamet kom strax innan elva in tillsammans med en läkare och någon mer, jag minns inte så noga. Läkaren tog till orda med allvarlig röst och jag misstänkte direkt vad hon skulle säga. Hon sade att vi måste fatta ett beslut nu, att jag hade kämpat så länge och att ingenting händer. Bebisen började också att bli lite trött enligt CTG-kurvorna, de visade inte längre på att han/hon var speciellt aktiv i magen vilket varit fallet ända fram tills nu.

Antingen kunde man ge mig en epidural och hoppas på att jag började öppna mig mer men... med tanke på blödningen fanns det naturligtvis en risk med det...

En värk sköljde över mig, jag andades djupt in lustgasen och när jag tog bort den rann tårarna ner för mina kinder och jag sade: ok, jag vill att vi avslutar det här med ett snitt... Dessa minuter var oerhört känslosamma, både jag och J grät och samtidigt som vi kände oro för bebisen och för det stundande ingreppet kändes det också skönt att vi faktiskt kunde se ett slut på denna långdragna förlossning.

Jag fick en spruta för att avstanna värkarna, en kateter sattes in, dropp förbereddes och lite andra saker. jag minns inte så noga längre. Återigen låg jag och skakade som ett asplöv vilket jag inte slutade med förrän jag befann mig på uppvaket en stund senare. J fick operationskläder och jag tror att han tyckte att dessa minuter innan jag kördes in till operationsbordet var oerhört känslosamma och jobbiga.

Inne på operationssalen gavs jag en epidural, betydligt starkare än den man får vid vanligt förlossningsarbete. Från tårna och upp till brösten blev jag helt avdomnad och förlamad. Det var sju personer i rummet tror jag, förutom mig och J. Tre eller fyra läkare, vår barnmorska och två eller tre sjuksköterskor. Ingreppet gick snabbt, jag kände hur det spände och hur de höll på med magen men i övrigt kändes det ingenting. Vare sig jag eller J såg något, vi hade skynken fördragna. Plötsligt hördes ett slurpande ljud -fostervattnet- och strax därefter bebisskrik. Efter någon sekund visades bebisen upp för mig och sedan försvinner den lilla, lilla krabaten tillsammans med barnmorskan och J. Jag är lycklig och samtidigt känns det surrealistiskt, förmodligen pga. att alla starka injektioner och av alla intryck förstås.

Efter någon minut kommer J tillbaka med ett stort leende och tårar i ögonen: "det blev en flicka, det blev en liten Irma". Jag får titta på henne och hon är så fin! Sedan får J ta hand om henne och jag rullas efter det att de har sytt ihop mig upp till uppvaket där jag tillbringar 1-1,5 timme. Det var som att befinna sig i en annan värld när jag var däruppe, som att kliva in i "Narniagarderoben" och komma ut i ett låtsasland. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Någonstans här slutar jag skaka och börjar ta till mig vad som hänt de senaste timmarna: Jag har fått en dotter! Allting gick bra och vi har blivit föräldrar!

Efter 3,5 dygn och så mycket känslor som passerat förbi var det äntligen över. Eller rättare sagt, det var ju nu det verkligen började... 23.50 den 24 juli 2008 påbörjade jag, J och Irma vår gemensamma, framtida resa som en liten familj. När jag låg där i mörkret bland datorer och andra övervakningsmaskiner under dubbla täcken och med värmeluft som sprutade in under täckena kände jag en oerhörd tacksamhet och lycka skölja över mig: Vår Irma är här nu, allt gick bra till slut ♥

Under hela graviditeten har man fått höra att hur ens förlossning än blir, så kommer det inte bli som man har tänkt sig. Att vi skulle få åka akut in till SöS med ambulans och inte komma hem förrän en vecka senare var inte ett av de scenarion som jag målat upp i huvudet under dessa nio månader...

Förra måndagen väntade vi besök av J:s syster med familj som skulle bo här ett par nätter. Jag borde ha tagit det lugnt på dagen (speciellt med facit i hand...) men som vanligt skulle jag putsa och feja för att det skulle vara fint hemma. Jag tog ut mig mer än vad jag gjort de sista månaderna men det kändes ju helt ok med kroppen så jag tänkte inte så mycket på det. Vid tretiden kom de hit, vi köpte upp hamburgare från Max och när vi ätit klart kände jag hur det började rinna mellan benen. Eftersom det fortsatte tänkte jag: kan det vara vattnet som går? Jag var ju helt inställd på att det skulle dröja ytterligare några veckor innan bebisen ville titta ut så jag var inte alls förberedd på att vattnet skulle gå nu. Jag gick in på toaletten för att se efter, det fortsätter att rinna men trosorna är helt färgade av blod! Vilken chock, jag slänger mig på sängen och ropar på J att ringa förlossningen med en gång (det här är jättejobbigt att tänka på och skriva om men jag tror det är viktigt för mig att göra det ändå) och jag hör hur de säger att de skall skicka en ambulans på direkten. Jag får prata med kvinnan på förlossningen hela vägen tills ambulanspersonalen kommer in i lägenheten, jag skakar och försöker att andas lugnt och orkar inte ens tänka tanken fullt ut på vad det här kan innebära.

Blodet fortsätter att rinna när ambulansförarna kör in mig i ambulansen, J sitter där fram men det vet jag inte då (jag trodde att han skulle åka bil bakom). En kille sitter bredvid mig och sätter dropp, plockar fram syrgas och andra saker. Jag minns inte så noga, jag försöker bara att andas och hålla mig lugn. 1000 tankar far genom huvudet men framförallt en tanke: Gode Gud, låt barnet fortfarande leva i magen!

När vi kommer fram till SöS står redan ett läkarteam på plats och väntar utanför, de kör in mig i en hiss (den här delen är ganska luddig, jag tror att jag är för chockad för att registrera vad som händer) och in på ett förlossningsrum. De följande sekunderna, medan de sätter fast CTG-apparaten och förbereder för ultraljud är utan tvivel de värsta i mitt liv. Jag håller andan och väntar på beskedet: lever barnet fortfarande i magen?

Ärligt talat minns jag inte riktigt vad läkarna säger men hjärtat slår fint och barnet ser ut att ha det bra. Jag fortsätter att skaka som ett asplöv medan några av läkarna och barnmorskorna lämnar rummet och jag och J är kvar med två-tre stycken. De sätter fler nålar, ger blodstillande medel, sätter kateter och andra saker som jag inte minns. Jag börjar lugna ner mig: barnet lever, det är ju allt som betyder något. Vi blir kvar på förlossningsrummet i sju timmar för återkommande kontroller, de kan inte svara på vad blödningen beror på men en trolig anledning är att en liten bit av moderkakan har lossnat eller att livmodertappen börjat blöda av någon anledning. Jag bedöms nu som en högriskpatient men vi vet inte vad som skall ske: kommer de att göra ett akut snitt? Kommer jag få åka hem efter något dygn? Kommer jag att få vara kvar tills dess att förlossningen sätter igång?

Vid midnatt får vi åka upp till en specialavdelning på BB, där såväl kvinnor som inte fött ännu som kvinnor med nyfödda barn med speciella behov ligger. Vi får ett eget rum och en jättegullig barnmorska pratar med oss, sätter CTG och förhör sig om blödningen. Katetern är nu borttagen och jag får lov att gå de två metrarna till toaletten men inte mer än så. Under natten när jag kissar kommer det färskt blod igen, inte mycket men tillräckligt för att det dagen efter beslutas om att sätta igång förlossningen samma kväll. Men det vet jag inte då när jag äntligen somnar in och tänker om och om igen: Tack gode Gud att barnet lever... Tack gode Gud att barnet lever...

Fortsättning följer...