Alla har vi våra platser på jorden där vårt innersta väsen hör hemma, dit vi kommer och själen får ro. Kanske är det en stad, kanske är det en strand, kanske är det ett litet samhälle som knappt någon annan känner till. För mig är en av dessa platser Göteborg ♥ Det är nu ganska exakt 14 år sedan jag lämnade min hemstad och flyttade till Stockholm. Och det har jag aldrig ångrat men det är något speciellt med Göteborg, det är som ett inre lugn infinner sig när jag är där som jag inte riktigt upplever i Stockholm på samma sätt. Den här bilden tog jag i julas när jag och Jocke bodde på Upper House i fyra nätter över julen, det var helt underbart!!! Kan VARMT rekommendera både hotellet och deras SPA, riktigt fint och proffsigt bemötande överallt.
 
Och så kom jag hit igen, det här är faktiskt också en plats att återkomma till. En blogg kan precis som en fysisk plats vara ett ställe där man får frid, ro, energi, glädje, trygghet eller vad det nu kan vara för tillstånd som vi eftersträvar i tillvaron.
 
Jag låg i sängen nu på morgonen (är det ett ålderstecken tro, att aldrig vakna senare än sex även på helgen 😉) och skrev en kommentar på min kära systers blogg. Hon började blogga i våras och jag vill verkligen slå ett slag för den, älskar hennes vilja att inte enbart dela den perfekta ytan utan det som finns där bakom, som vi alla brottas med under livets gång. En skön mix helt enkelt mellan det ljusa och det mörka, det lyxiga och det vardagliga, det lätta och det svåra. Du hittar hennes blogg som heter Cecilia Skor här.
 
Ja, alltså jag låg i sängen efter att jag vaknat prick 06.00 och skrev ner några tankar utifrån Cisses senaste inlägg som handlar om att få ihop tillvaron (eller rättare sagt, att INTE få ihop den) och då fick jag en längtan efter att skriva något mer kring det temat här på bloggen. Eftersom jag jobbar mycket med stressrelaterade frågor är denna frustration något jag ofta möter "där ute". Att inte få ihop livet och därmed riskera att inte känna sig nöjd med sig själv och sina insatser. Att inte räcka till. Jag upplever också att många känner sig ensamma med sin frustration och har en uppfattning att "alla andra skulle fixa detta" eller "det borde gå att få ihop allt".
 
Det senaste året har jag hållit i cirka 40 stressföreläsningar och jag funderar allt mer på vad det är som, innerst inne, ligger bakom denna kraftiga ökning av psykisk ohälsa i samhället. En förklaring tror jag är att vi i Sverige jämfört med många andra länder är oerhört individualistiska och därmed riskerar att känna oss ensamma.
 
Det finns ett globalt forskanätverk som heter World Value Survey och som sedan 2012 har intervjuat 100 000-tals människor runt om i världen kring deras värderingar. Nätverket bedriver arbete på flera olika fronter och det mest kända är nog kulturkartan som ni kan se här nedanför. Den senaste sammanställningen är från 2015.
 
Om man tittar på den här sammanställningen så kan vi se att Sverige utmärker sig på så sätt att vi ligger allra längst ut på den axel som handlar om självförverkligande och nästan längst upp på den andra axeln. Den handlar i sin tur om sekularisering, dvs hur styrda vi är utifrån traditionella värden som t.ex. religös tro. Detta resultat tror jag till viss del förklarar varför vi i Sverige å ena sidan har det väldigt bra gällande levnadsstandard, jämställdhet, teknisk utveckling etc. men å andra sidan upplever en stor utmaning med att många människor har stressrelaterad ohälsa. På grund av denna strävan efter ständig utveckling och självförverkligande riskerar också en tomhet att infinna sig, en känsla av att aldrig vara klar/nöjd/framme vid målet.
 
Det sägs att Sverige är ett av Europas (världens?) ensammaste länder på så sätt att vi har en mycket hög andel av singelhushåll. Det är också tragiskt nog så att den andel av människor som dör i sin ensamhet och ibland inte hittas på veckor eller månader (t.o.m. år i enskilda fall) har ökat. Var femte person som avlider på sjukhus gör det i sin ensamhet ♥
 
En av mina närmaste kollegor gick på Drottninggatan innan jul för att göra ett ärende när hon abrubt blev påkörd av ett cykelbud. Hon föll handlöst ner i asfalten och blev liggande. Ingen (!!!) av de förbipasserande stannade medan hon låg kvar där, de som efter en stund sträckte ut en hjälpande hand var de tiggare som satt i närheten. Och jag vill inte tro att Drottninggatan har invarderats av ondskefulla människor som ser men inte vill hjälpa, jag tror snarare att vi är inlärda till (kanske snarare insnärjda i) att inte se, inte höra, inte uppmärksamma det som sker utanför oss själva. Och där är ju inte våra mobiler till någon hjälp direkt... Istället för att se de människor som fysiskt finns runtomkring oss så följer vi andra via deras Instastories.
 
Jag pratade med en man efter en stressföreläsning för ett tag sedan om detta. Han berättade att han nyligen varit i Indien och arbetat som volontär i fattiga, utsatta områden. Det som slog honom var att många av dessa människor trots att de saknade så mycket som vi i västvärlden tar för givet ofta var glada. De skrattade, de kramades, de sjöng, de dansade. De hjälpte varandra, de såg varandra, de var närvarande i nuet.
 
Så här tänker jag:
Livet är som ett pariserhjul. Det går upp och det går ner. Upp och ner. Upp och ner. Men oavsett var man befinner sig så är det alltid finare att få dela turen med någon annan ♥
Kalimera bloggen!
Tänk om alla relationer var lika enkla som den du kan ha med din blogg... För egen del handlar det om ett snart tolvårigt äktenskap som står emot det mesta. Även fast du inte får någon omsorg alls finns du trofast kvar, kära blogg. Jag tror i och för sig inte att en verklig relation skulle vara vare sig sund eller önskvärd under de förutsättningarna men med dig får jag vara ett asshole och du finns alltid där! En ganska skön känsla ändå 😘
 
Om jag fortsätter i den här takten med två inlägg per år blir det onekligen svårt att skriva nyanserat, med de små penseldragen. Och det är ju det jag gillar mest. Inte att skriva om "summer of 2018" med några korta verb så som att flytta till hus, fylla 40, fira min stora tjej som fyllt 10, åka med Jocke till Rhodos, "bara vara" på Skaftö och i övrigt träna alldeles för lite och dricka alldeles för mycket vin (nåja, nu överdriver jag en del... med vinet alltså, inte med träningen tyvärr...).
 
Nej, så vill jag ju inte använda dig kära och trofasta blogg. Då kan det "liksom änna vaaara" som en sann göteborgare skulle ha uttryckt saken 😏
 
Så istället spolar jag tillbaka bandet några år till den tid då du var min sparringpartner, min vän, min förtrogna, min jourhavande kompis, min boxboll. Och skriver om det jag har top of mind. Det är ju så jag vill ha det 💕
 
Kära blogg. Inatt hade jag den värsta av mardrömmar, en sådan där då ens undermedvetna tvingar en upp till ytan så att du vaknar ur drömmen för att slippa vara kvar i mörkret. Och igår satt jag i godan ro och läste i en kokbok/livsstilsbok av Kristin Kaspersen då jag plötsligt läste ett par meningar om hennes söner som fick mig att börja storgråta. Jag grät och grät och grät, det påminde om någon slags förlossning. Jag kunde liksom inte sluta innan jag fått ur mig något som behövde komma ut.
 
Hur hör dessa två händelser ihop? Och vad var det som behövde komma ut? De hör ihop på så sätt att det handlar om mina barn, om mitt föräldraskap, om viljan att ge dem förutsättningar att i framtiden vara självständiga och handlingskraftiga kvinnor, om balansen mellan att vara och att göra som mamma och som människa.
 
Det handlar om att medvetet välja vilken väg man vill gå på den här stunden på jorden. Att omfamna den man är och allt det som format en genom livet, trots att det kanske format en på ett sätt som inte alltid är det bästa vare sig för en själv eller för de som står en närmast. Det handlar om att se på den man är och ändå våga välja en annan väg. Välja sin egen väg.
 
Just nu läser jag Agneta Lagerkrantz fina bok "70 skäl till självmedkänsla - om att vara varm, vänlig och vilja sig själv väl" och andemeningen i den boken tror jag har att göra med det som behövde komma ut när jag grät som en galning igår efter att ha bläddrat i en kokbok (!). Jag behöver få ur mig tankar, känslor och invanda beteenden för att få plats med något nytt. För att skapa utrymme för självmedkänsla i mitt liv. Den har liksom inte riktigt hittat fram till något tomrum i mitt inre att kunna fylla så därför behövde jag göra en inre rensning. Det är i alla fall vad jag tror på 💜
 
Och drömmen var en del av detta, en påminnelse om att stå i min fulla kraft och välja utifrån vad jag vill och tror på. 
 
Nu när hösten står inför dörren vill jag gärna lyfta några frågor med dig, fina läsare. Kanske kan den process jag befinner mig i just nu även ha ett värde för dig, på ditt sätt. Så om det passar för din del; fundera gärna en stund kring dessa frågor:
 
- Är du på rätt väg just nu?
- Vart leder den?
- Om du kommer att prioritera och agera i höst på liknande sätt som du gjort tidigare, vad kommer du att uppnå?
- Om du är på rätt väg, vad är viktigt att fortsätta med?
- Om du har hamnat lite på villovägar, vad behöver du göra/tänka/känna för att hamna på din rätta väg igen?
 
Nu startar jag den här dagen med en skön promenad här i vackra Vaxholm. Idag är en bra dag att ta ett första steg tillbaka mot min väg, den som just jag vill vandra på.
 
Kram 💞
Godmorgon vintertid 2017 💚 Det bästa med dig är att vakna på en söndag klockan sex och känna sig helt utvilad! Den där extra timmen känns bra, helt klart. Och idag, mer än någonsin. För jag har väldigt mycket jag behöver göra just denna söndag. Det kändes dock när jag slog upp de brungröna nyss som en himla bra start på denna dag att skriva ett blogginlägg igen. Snart firar jag och bloggen 11 år, det är min längsta relation någonsin :-)
 
Jag har precis bytt roll på Tjejzonen (där jag är volontär sedan två år tillbaka) och har tagit på mig ett uppdrag som mentor till några av de andra volontärerna. Det känns väldigt spännande. Jag kommer framförallt att ge feedback och stöd till tjejerna och när jag tänker på saken (vilket jag gör en hel del numera...) så är det ju två av mina kärnkompetenser! Att ge stöd i olika former på ett personligt/personlighetsutvecklande plan samt att jobba med förbättring och utveckling genom att ge konstruktiv och sorterad feedback. Så jag är verkligen laddad för detta, och premiären för min del är alltså idag.
 
Det som också står på agendan är att plugga inför nästa veckas kursdagar på Sverigehälsan. Det är tre tillfällen kvar nu, diplomerad stress- och avspänningspedagog blir jag den 13 december :-) Den här terminen är det stort fokus på praktik och jag har valt att skapa olika aktiviteter på Unionen för de personer som har ett uppdrag som arbetsmiljöombud på sina arbetsplatser. Det är en otroligt viktig grupp att värna och jag ser att de har mycket att göra och mycket att bära på sina axlar när det gäller den psykosociala arbetsmiljön "där ute".
 
Jag går i tankarna nu vad jag vill bli när jag blir stor ;-) Jag älskar verkligen mitt jobb och det är en ynnest att få ha haft det så roligt i så många år. Började jobba på SIF (som sedemera blev Unionen) bara någon månad efter att jag började blogga, faktiskt. Och på ett sätt skulle jag säkert kunna ha väldigt roligt i samma roll länge till men samtidigt känner jag att jag vill ha en ny utmaning, fördjupa mina kunskaper, bygga vidare utifrån den väg jag slagit mig in på de senaste åren. Kring stress, stresshantering, arbetsglädje och lycka.
 
Ett par timmar av söndagen ska ägnas åt den delen också, att skriva mail och sätta ord på mina tankar och även jobba undan en del så att jag kan gå in med ett rent sinne imorgon på Sverigehälsan. 
 
Först ska jag yoga ♥ Jag har nästan helt kommit av mig med träningen den senaste tiden tyvärr. Jag förlängde inte mitt gymkort i somras och nu när jag bor både i Vallentuna och Vaxholm vet jag inte riktigt vilken fot jag ska stå på. Det blir lättare till sommaren, när jag får ett hem och en plattform att utgå ifrån igen. Men jag har i alla fall köpt ett klippkort på Magasinet här i Vaxholm och det känns jättekul att börja träna på en riktig yogastudio. Så idag blir det Hathayoga och det tror jag blir en bra start för dagen, för vintertiden och för resten av mitt liv som börjar NU.
 
Ha en underbar dag, stor kram till dig!