Det är något i (september)luften...

September. Den av årets månader som jag tycker andas allra mest hopp, framåtanda, möjligheter. För mig har det nog alltid varit så, kanske är det något med klarheten i luften. Eller att kropp och själ har varit på rekonditionering under sommarens lediga veckor? Oavsett varför så älskar jag den här tiden på året lite extra mycket. Det finns något odefinerbart, något rogivande, som omsluter mig.
 
Summer of 2017. Så hette mitt senaste inlägg och skrevs på midsommarafton. Det känns ju som eoner av tid bort... Då låg hela sommaren framför ens fötter, framför mina fötter. Sommaren var verkligen läkande för mig, stärkande. Ja, dels hade det nog att göra med att jag genom chockdoser av D-vitamin fick tillbaka energi och ork igen men det är förstås inte hela sanningen.
 
Jag fick ju uppleva magi också <3 En vecka i Rom och under Toscanas stjärnhimmel, på kringelikrogiga vägar kantade av skyhöga cypresser. Kärlek, bröllop, gemenskap, glädje, njutning. Ja, det var verkligen en magisk vecka. Rom vill jag verkligen återkomma till. Men kanske inte i mitten av juli nästa gång :-) Nu, i början på hösten vore det magiskt tror jag att bege sig till italien igen. Sitta på en piazza, dricka ett glas prosecco, titta på turister som vallfärdar med selfiepinnar i högsta hugg mot Fontana di Trevi. Jag drömmer mig bort från onsdagens arbete, i alla fall för en liten stund.
 
Ja, det var en fin sommar med många minnen jag bär med mig in i hösten. Bilder att plocka fram när vinden viner i november, när man kurar under en filt med tända ljus och en rykande het thékopp i händerna. Då ska jag tänka på Liseberg, på brutna armar, på långa cykelturer, på kräftskivor, på MR-röntgen, på kalla sommarkvällar, på varma sommardagar, på husdrömmar, på glassätande, på bad från bryggor, på bad från båtar, på min familj, på mina vänner, på våra barn, på min stora kärlek. Då ska jag tänka på allt det där, och lite till.
 
Men nu ska jag fortsätta att jobba. Planera för höstens alla aktivteter. Stressföreläsningar, workshops för arbetsmiljöombud, ledarutveckling, gruppcoachning osv. Och när jag tar en paus då och då sticker tankarna iväg till våra drömmar om ett gemensamt hus framöver. Vi förlorade en budgivning av drömhuset igår men tar nya tag. Hoppet överger en ju inte i första taget, eller hur?
 
KRAM

Summer of 2017

Midsommarafton är här, åter en gång, denna högtidsdag som för många kanske är den verkliga inkörsporten till den blomstertid som nu kommer (eller ja, som redan är här sedan ett tag tillbaka). Jag sitter vid köksbordet, vaknade strax efter fem och kunde inte somna om, och tänker lite på svunna tiders firande. I 20-årsåldern firade jag ofta midsommar med dåvarande vänner och pojkvän utanför Herrljunga, med logdans och hela baletten. Framåt småtimmarna traskade vi lyckliga hem i daggfuktigt gräs med ömmande fötter och svensktoppshits ringandes i öronen :-)
 
Några år senare bytte jag kille och hemstad, och eftersom mitt minne är oroväckande dåligt numera (utreds för det) fick jag nu scrolla tillbaka i bloggen för att friska upp minnet litegrann. Jag satt nämligen här och kom inte ihåg en endaste midsommar under de 10 år som vi var tillsammans!!! Tack bloggen, insåg precis att du är det minne jag inte lägre kan lita på... Så nu vet jag med bestämdhet att för exakt 10 år sedan idag firade jag midsommar ute på Lidingö med min fina vän Maria ;-)
 
Sommaren 2014 hade jag precis skaffat mig ett "nytt" liv vilket innebar att jag var separerad småbarnsmamma med nyss införskaffad lägenhet och, inte minst (haha), mitt livs första egna bil! Jag var så jäkla lycklig över min sprillans nya Skoda Octavia (den tjänar mig fortfarande väl, by the way) och föste in mig själv och tjejerna i den för en roadtrip till Västkusten. Midsommaraftonen tillbringades faktiskt inte med min familj som huserade i vårt hus utan i grannhuset med min älskade barndomsvän Louise och vi satt uppe hela natten och pratade om drömmar, krossade drömmar och längtan efter att uppfylla nya framöver ♥ Det var fina dagar, vill jag minnas.
 
2015, nä det står still. Firade vi med vänner här i Vallentuna? Eller var vi på landet? Tack och lov ska jag snart genomföra en magnetröntgen, jag vill så gärna få en större förståelse för vad denna minnesförlust egentligen handlar om. Är det sviterna av långvarig mental trötthet och utmattning? Är det tidiga tecken på någon form av förändringar i hjärnan? Med Alzheimers hos mamma och hos många av pappas släktingar finns tyvärr de tankarna hos mig. Men viktigast av allt: Hur mycket kan jag påverka detta skeende på egen hand? För att kunna planera för det på bästa sätt vill jag veta svart på vitt hur det faktiskt står till under pannbenet...
 
Nåväl, nåväl. Förra året firade jag midsommmarafton med min älskade. Först åkte vi ut till mysiga ön Grinda i Stockholms skärgård och åt traditionell midsommarsupé på värdshuset där och på kvällen blev det paaaaarty :-) Och i år kör vi en favorit i repris, denna gång med min pappa som kom upp igår samt med Jockes föräldrar. Och så fyra kids, så det kanske inte blir riktigt lika mycket party i år, haha!
 
Så; nu kickar vi på riktigt igång Summer of 2017, jag tror och hoppas på magi dessa grönskande månader. Och jag önskar dig den bästa av midsommaraftnar, utöver allt det som du gärna fyller denna dagen med så framförallt lugn, glädje, närvaro, energi, harmoni. Det skulle jag vilja ge dig, om jag kunde ♥♥♥
 
KRAMAR

Livet är nu!

Lördag utan barn betyder numera pluggdag. Jocke är återigen på slalomläger hela helgen så jag har inga ursäkter till att sätta mig med alla uppgifter och böcker som ska gås igenom inför nästa tillfälle. Det är onekligen tur att utbildningen till stress- och avspänningspedagog intresserar mig så mycket för det finns ju en hel del andra saker en lördag kan erbjuda som framstår som angenäma alternativ till att plugga ;-) Men en paus för att skriva några rader här på bloggen kan väl vara på sin plats, eller hur?
 
De senaste veckorna har jag lyssnat på två inspirerande ljudböcker. Jag funderat mycket över deras innebörd, kontraster och likheter, samt även reflekterat över min egen livssituation. Jag skrattar lite för mig själv och undrar om dessa böcker (eller författare) någonsin har nämnts i samma blogginlägg tidigare? Den ena boken är nämligen Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle och den andra är Sälj! av Fredrik Eklund. När jag nu googlade deras namn samtidigt fick jag vatten på min kvarn, de verkar inte ha förekommit i samma kontext tidigare så detta är alltså premiären, tjohooo :-) 
 
"Lev livet fullt ut" skrevs för 20 år sedan men budskapet är kanske mer levande än någonsin... Efter att ha varit djupt deprimerad under många år fick Eckhart Tolle en livsavgörande, inre upplevelse vid 29 års ålder. Därefter har han vigt sitt liv åt att få människor att släppa på intellektets makt och istället hitta det sanna "varandet". När våra ständigt pågående inre dialoger inte för lika mycket väsen som tidigare kan den djupa friden inom oss få möjlighet att ta mer plats i våra liv.
 
Gång efter annan återkommer Tolle till egot. Hur det präglar vårt kollektiva medvetande, gör oss fångna i våra tankar och hindrar oss från kontakt med vårt verkliga jag. Han säger att mänskligheten behöver ett andligt uppvaknande till nuets, livets och varandets medvetenhet. Han tror vidare att mänskligheten befinner sig i ett paradigmskifte med en fot i egots domäner och den andra i den sanna närvarons. En otroligt spännande bok men den behöver onekligen konsumeras bit för bit, tuggas långsamt och reflekteras över löpande.
 
Den andra boken är till synes något helt annat. "Sälj!" av Fredrik Eklund, New Yorks stjärnmäklare nummer ett och ett fenomen på sociala medier, är ju en uppmaning till att sälja sig i varje sekund och göra allt man kan för att nå hela vägen upp till stjärnorna, helst i en oklanderlig outfit och med en proteinmaxad smoothie i handen :-)
 Vad har då dessa två karlar gemensamt egentligen, Eckhart Tolle och Fredrik Eklund? Är inte den sistnämndes bok en allt igenom stjärnklar hyllning till egot, ju större desto bättre? Och vill inte Eckhart Tolle få oss att försöka tysta vårt ego, minimera dess onda krafter? Den gemensamma nämnaren stavas med två bokstäver. N.U. Den enda stund vi har är NU. Den enda stund vi kan skapa något av är NU. Den enda möjlighet vi har att påvkera vårt liv är NU. Det finns inget annat, inget före och inget efter. Det finns bara ett NU. 

Här är ett utdrag från en intervju med Eckhart Tolle i SvD som jag tycker är läsvärt:                 

Och då har vi kommit till Eckhart Tolles botemedel: Att vi måste avidentifiera oss från våra egna tankar och lära oss leva precis just här och precis just nu. För livet är nu – aldrig i nästa ögonblick, aldrig någon gång senare. Ändå är vi så sällan helt och fullt hemma i nuet. För att nå dit måste vi skilja oss från tänkandets villkor, menar Eckhart Tolle.

– Du vet precis i vilka ögonblick du känner dig sant levande – det är i nuet. Som ute i naturen när det plötsligt infinner sig en intensiv glädje. Eller när du känner kärleken mellan dig och din partner. Eller i mötet med en främling. I dessa ögonblick av närvaro och livskänsla spelar vår mentala förmåga ingen roll.

Hur gör man? Jo, säger Eckhart Tolle, man behöver se sig själv utifrån och säga: Här är jag, och jag kan notera tankarna som går genom mitt huvud. Sedan kan man behöva öva sig i att vara stilla.

– Om du ser vilket förhållande du har till nuet kan du också se vilken relation du har till livet. För det närvarande ögonblicket är ju livet, påminner Eckhart Tolle. Det finns inget annat, aldrig någonsin.

För egen del så är det detta mönster som spökar i mitt liv, till och från. Massor med tankar i nuet kring dåtid och framtid som kan få mig att tappa fokus på det verkligt viktiga. Jag är ödmjuk inför att detta är ett livslångt projekt, att välja att fokusera på just denna stund. Jag kämpar på, ibland är det enkelt och ibland är det svårt. Det allra, allra viktigaste är nog att påminna sig om att säga TACK så ofta som möjligt, tack till livet och tack för att just jag får finnas till just NU.

När var du till 100 % i nuet senast? Och när sade du tack till livet? ♥♥♥