Ett liv. En chans. Ta den. ♥

Petter Stordalen sade för några år sedan någonting som verkligen jag har försökt att ta fasta på i mitt liv. "En del ser vardagen som något grått och trist. För mig är den helt fantastisk. Det är så få festdagar och så enormt många vanliga dagar. Jag säger det ännu oftare nu - om du inte är helt nöjd så gör något åt det. Du lever bara en gång."
 
I mitt jobb möter jag så många kloka, duktiga, drivna, lojala och omtänksamma människor som långsamt (och ibland fort) sliter ut sig, bränner ut sig, är på väg att tappa glöden i vardagen. Ibland vill jag skrika rakt ut i ren frustration "vad f*n håller vi på med???" Vad hände med att göra sitt bästa och att det räcker gott? Vad hände med att må bra, att ha en vardag som både ger och tar? Inte bara tar?
 
Många som jag möter vittnar om ungefär samma upplevelse, hjärnan går på högvarv och känslan av otillräcklighet är en ständig följeslagare.
 
Igår när jag jag höll en stressföreläsning var det en tjej som berättade att hon kommer från Eritrea och att det slår henne när hon hälsar på där att de flesta människor verkar vara mycket lyckligare där än här, trots att de har så mycket mindre på så många plan. De gläds åt vardagen, lever i nuet. Inte med ett mindset "jag ska bara göra/köpa/vara XXX... sedan ska jag må bra...".
 
Jag snackade med syrran igår kväll över FaceTime, det var så jäkla befriande. Jag låg i min soffa här i Vaxholm och hon i sin vid Comosjön i Italien. Hon med en stor skål popcorn på magen (som hon tuggade ohyggligt frenetiskt på) och jag med en "flötig" räkbakelse från ICA och ett glas vitt, middagen klar på 30 sekunder med andra ord :-)
 
Det jag älskar med våra samtal är att de är 100 % prestigelösa, vi driver med oss själva och skrattar så att tårarna rinner. Mellan popcorntuggorna sade hon plötsligt "ärligt talat, vi lever bara en gång. Just nu! Varför all denna hets, press och stress över att vara så jäkla bra hela tiden? Bra på vad då? För vem? Varför springer folk som galningar, vet de ens vart de är på väg? Näää, jag pallar inte att bli besviken på mig själv för att jag käkar popcorn i soffan och låter skiten ligga kvar i hörnen. Det ska ju vara gött att leva, eller hur?".
 
I AGREE ♥
 
Ett liv. Det är allt vi får. En chans att leva livet så väl vi kan. På väg kan massor med saker hända, underbara saker och även hemska saker. Vi vet inte exakt när, om och hur livet kommer att formas (och omformas). Därför kanske livet måste få handla om att våga möta det med ett öppet sinne och med fokus på att må bra. Vi lever ändå i en tid när det finns fantastiska möjligheter att kunna ha det bra på olika sätt.
 
Jag väljer att tro på att i Sverige år 2019 ska vi inte behöva må skit för att vi springer allt snabbare och vilar allt mindre. Det är dags att göra revolution! Reclaima vardagen. Låt den vara fartfylld OCH vilsam, låt den vara meningsfull även när vi inte gör ett skit mer än att käka popcorn i soffan. Ta en god kaffe med en vän. Chilla. Bara va. Då och då i alla fall...
 
🙌💜🙌

Create your future ♥

"The best way to predict your future is to create it."
 
Abraham Lincoln

Är vi på Instagram för att vi måste eller för att vi vill?

Snart är det ett år sedan jag stod på Oscarsteaterns scen och höll min föreläsning "Pausa för livet!" för närmare 1000 personer, jag älskar den känslan  Hoppas verkligen att det kommer fler chanser, ska börja fila på en ny föreläsning framöver. Det är rogivande, att sitta på kvällarna och leta nytt material. Jag har aldrig sett mig själv som en konstnärlig person och kan varken sjunga, teckna eller spela något instrument. Men nu när jag tänker på det så kanske jag har en konstnärlig ådra inom mig trots allt... Jag tycker ju om att skapa upplägg. Föreläsningar, kurser, workshops och andra aktiviteter. Mixa färg, form, allvar med mer lättsamma moment. Gärna förstärka med musik och något oväntat inslag. Lite som att laga mat. När det gäller kreativitet så kan den ta sig uttryck på så många sätt. Det kan vara lätt att glömma. Vilken är din (hemliga) kreativa sida? (bilden är lånad från michelsundin på Instagram).
 
Jag är i Stockholms skärgård, på vackra Djurönäset närmare bestämt där jag tillbringar tre dagar på kurs med jobbet. Jag håller på att utbilda mig till regionalt arbetsmiljöombud, väldigt spännande. Litegrann är det som att vara på retreat, jag lägger mig tidigt och försöker få tid för att vara med mig själv. Det är skönt. Det gäller att gilla sitt eget sällskap, det har jag blivit mycket bättre på med åren. Jag är ganska snäll mot mig själv numera, ställer inte så höga krav på att vara "duktig" hela tiden. Och dömer mig inte så hårt, om jag gör si eller så. Det blir som det blir :-) 
 
Jag scrollar på Instagram och har börjat fundera allt mer på detta fenomen, att dagligen lägga ut bilder på sin mat, träning, ljusstakar, selfies, barn eller sitt nya läppglans. Varför är detta så viktigt för oss människor, att få bekräftelse hela tiden? För min egen del är det lite som att feströka. När jag gjorde det förr om åren var jag sällan 100 % närvarande på en middag, någonstans i bakhuvudet hade jag koll på om andra gick ut och rökte eller funderade på om jag kunde ta en cigg innan efterrätten kom in. Samma sak när jag bloggade regelbundet tidigare eller instagrammade mer. Käkade jag en god middag på en fin restaurang kändes det jobbigt om jag började äta innan jag knäppt några bilder på den härliga löjromstoasten som såklart skulle ut på sociala medier (varför egentligen?).
 
Idag lägger jag mer sällan ut något och visst kan det ibland kännas stressande, jag kanske "borde" finnas där lika ofta som "alla andra"... Men den där frågan "varför" gör sig påmind allt oftare. Varför ska jag fota min härligt rosa hjortfilé ikväll, det räcker väl med att den var god och att jag åt upp den? Varför ska jag ta bilder på den vackra naturen här på Djurö och föreviga på nätet, det räcker väl med att jag tycker att naturen är fin när jag går förbi?
 
Undrar hur andra tänker... Jag pratar mest med syrran om detta, faktiskt :-) Och med Jocke fast han är ju helt anti när det kommer till att fota sitt liv och lägga ut på FB och Instagram och lägger i princip aldrig ut några bilder. Det skulle vara kul att prata mer om detta, ärligt och nyfiket. Är vi "där ute" för att vi tror att vi borde eller för att vi verkligen vill?
 
KRAM