Alla har vi våra platser på jorden där vårt innersta väsen hör hemma, dit vi kommer och själen får ro. Kanske är det en stad, kanske är det en strand, kanske är det ett litet samhälle som knappt någon annan känner till. För mig är en av dessa platser Göteborg ♥ Det är nu ganska exakt 14 år sedan jag lämnade min hemstad och flyttade till Stockholm. Och det har jag aldrig ångrat men det är något speciellt med Göteborg, det är som ett inre lugn infinner sig när jag är där som jag inte riktigt upplever i Stockholm på samma sätt. Den här bilden tog jag i julas när jag och Jocke bodde på Upper House i fyra nätter över julen, det var helt underbart!!! Kan VARMT rekommendera både hotellet och deras SPA, riktigt fint och proffsigt bemötande överallt.
 
Och så kom jag hit igen, det här är faktiskt också en plats att återkomma till. En blogg kan precis som en fysisk plats vara ett ställe där man får frid, ro, energi, glädje, trygghet eller vad det nu kan vara för tillstånd som vi eftersträvar i tillvaron.
 
Jag låg i sängen nu på morgonen (är det ett ålderstecken tro, att aldrig vakna senare än sex även på helgen 😉) och skrev en kommentar på min kära systers blogg. Hon började blogga i våras och jag vill verkligen slå ett slag för den, älskar hennes vilja att inte enbart dela den perfekta ytan utan det som finns där bakom, som vi alla brottas med under livets gång. En skön mix helt enkelt mellan det ljusa och det mörka, det lyxiga och det vardagliga, det lätta och det svåra. Du hittar hennes blogg som heter Cecilia Skor här.
 
Ja, alltså jag låg i sängen efter att jag vaknat prick 06.00 och skrev ner några tankar utifrån Cisses senaste inlägg som handlar om att få ihop tillvaron (eller rättare sagt, att INTE få ihop den) och då fick jag en längtan efter att skriva något mer kring det temat här på bloggen. Eftersom jag jobbar mycket med stressrelaterade frågor är denna frustration något jag ofta möter "där ute". Att inte få ihop livet och därmed riskera att inte känna sig nöjd med sig själv och sina insatser. Att inte räcka till. Jag upplever också att många känner sig ensamma med sin frustration och har en uppfattning att "alla andra skulle fixa detta" eller "det borde gå att få ihop allt".
 
Det senaste året har jag hållit i cirka 40 stressföreläsningar och jag funderar allt mer på vad det är som, innerst inne, ligger bakom denna kraftiga ökning av psykisk ohälsa i samhället. En förklaring tror jag är att vi i Sverige jämfört med många andra länder är oerhört individualistiska och därmed riskerar att känna oss ensamma.
 
Det finns ett globalt forskanätverk som heter World Value Survey och som sedan 2012 har intervjuat 100 000-tals människor runt om i världen kring deras värderingar. Nätverket bedriver arbete på flera olika fronter och det mest kända är nog kulturkartan som ni kan se här nedanför. Den senaste sammanställningen är från 2015.
 
Om man tittar på den här sammanställningen så kan vi se att Sverige utmärker sig på så sätt att vi ligger allra längst ut på den axel som handlar om självförverkligande och nästan längst upp på den andra axeln. Den handlar i sin tur om sekularisering, dvs hur styrda vi är utifrån traditionella värden som t.ex. religös tro. Detta resultat tror jag till viss del förklarar varför vi i Sverige å ena sidan har det väldigt bra gällande levnadsstandard, jämställdhet, teknisk utveckling etc. men å andra sidan upplever en stor utmaning med att många människor har stressrelaterad ohälsa. På grund av denna strävan efter ständig utveckling och självförverkligande riskerar också en tomhet att infinna sig, en känsla av att aldrig vara klar/nöjd/framme vid målet.
 
Det sägs att Sverige är ett av Europas (världens?) ensammaste länder på så sätt att vi har en mycket hög andel av singelhushåll. Det är också tragiskt nog så att den andel av människor som dör i sin ensamhet och ibland inte hittas på veckor eller månader (t.o.m. år i enskilda fall) har ökat. Var femte person som avlider på sjukhus gör det i sin ensamhet ♥
 
En av mina närmaste kollegor gick på Drottninggatan innan jul för att göra ett ärende när hon abrubt blev påkörd av ett cykelbud. Hon föll handlöst ner i asfalten och blev liggande. Ingen (!!!) av de förbipasserande stannade medan hon låg kvar där, de som efter en stund sträckte ut en hjälpande hand var de tiggare som satt i närheten. Och jag vill inte tro att Drottninggatan har invarderats av ondskefulla människor som ser men inte vill hjälpa, jag tror snarare att vi är inlärda till (kanske snarare insnärjda i) att inte se, inte höra, inte uppmärksamma det som sker utanför oss själva. Och där är ju inte våra mobiler till någon hjälp direkt... Istället för att se de människor som fysiskt finns runtomkring oss så följer vi andra via deras Instastories.
 
Jag pratade med en man efter en stressföreläsning för ett tag sedan om detta. Han berättade att han nyligen varit i Indien och arbetat som volontär i fattiga, utsatta områden. Det som slog honom var att många av dessa människor trots att de saknade så mycket som vi i västvärlden tar för givet ofta var glada. De skrattade, de kramades, de sjöng, de dansade. De hjälpte varandra, de såg varandra, de var närvarande i nuet.
 
Så här tänker jag:
Livet är som ett pariserhjul. Det går upp och det går ner. Upp och ner. Upp och ner. Men oavsett var man befinner sig så är det alltid finare att få dela turen med någon annan ♥
Lassekniven

Så oändligt fint skrivet.
När man ser på grafen ovan så finner man att i de länder som är mest gudlösa är den materiella standarden som som högst, tillika med den själsliga ensamheten.
Jesu Kristi gyllene regel lyder:
Ni skall älska er nästa såsom er själv eller vilket är samma sak, allt vad I viljen att människorna skola göra eder det skall ni ock göra dem.
Man skall vad förnöjd och nöjd med det man har och följa 10 Guds bud, allt detta tillsammans gör att det går bra för en i livet.
Kram/Pappa

Svar: Tack pappa för fina och kloka ord ❤️ Kram!!!
Caroline Wiklund

Erika

Caroline,
har följt bloggen från och till i många år. Minns att jag började läsa när du var nyskild. Då levde jag själv i en relation som rullade på med familjeliv men som för två år sedan avslutades på ett väldigt tråkigt sätt med otrohet och många och långa timmars fruktansvärd ångest. Samtidigt med detta insjuknade och dog båda mina föräldrar som stod mig mycket nära. Det sägs ju att människor klarar mer än man tror och på något underligt sätt lyckades jag ändå ta mig igenom detta svarta hål och känna att livet ändå är så fantastiskt fint. Jag har min son, min syster, min släkt och fantastiska vänner. Mycket energi går till att ha en bra relation till min sons pappa för även om jag skulle vilja göra det mesta som inte går att skriva här mot honom med tanke på hur fruktansvärt han betett sig så är han pappa till mitt barn och för att jag ska överleva så känner jag att jag bara får trycka undan vissa saker och agera utifrån den vetskapen.
Jag minns att du efter din skilsmässa började träffa en ny man men att du lämnade den relationen för att du någonstans kände att det inte var helt rätt. Så modigt och starkt gjort. Jag har sedan ett år tillbaka träffat en ny man som har kommit att betyda mycket för mig. Väldigt mycket. Och jag har hoppats, trott och kämpat för att det skulle bli vi trots små orosmoln och tvivel som har följt mig på vägen. Igår tog den relationen slut och jag är förkrossad. Sitter nu här på jobbet och försöker hålla ihop någorlunda men det är inte lätt. Mannen jag inte längre har i mitt liv var modig och stark nog att sätta ord på de tvivel han hade och avsluta relationen. Till skillnad från mig som tänkt samma tankar men som av någon anledning inte respekterat mig själv och mina känslor tillräckligt mycket. Jag ville ju så gärna att det skulle vara rätt denna gången!
Kom att tänka på dig och din resa. Känns som att jag gör samma på något sätt och jag hoppas ju såklart att jag ska hitta min hamn. Även om jag tvivlar starkt på det idag och mest känner mig uppgiven så måste jag tro det och intala mig själv det, för hur ska man annars orka? Du som är så klok och har rest den här resan och nu hittat hem - har du några ord på vägen? Något jag kan luta mig mot nu när hjärtat sliter och drar i bröstet och jag aldrig förstår hur jag kommer bli hel igen och kunna tro på kärlek och trygghet? När jag tvivlar på hela mitt jag, har tappat fotfästet och låter den avgrundsdjupa sorgen jag just nu känner omfamna mig med all sin kraft?

Svar: Hej igen, jag såg att det sista stycket försvann när jag postade mitt svar... Det blev nog för långt :-) Men det jag ville avsluta med är att jag tror innerligt att det är dags för dig nu att våga gå din egen väg genom livet, med eller utan någon annan. Du har genom dina prövningar helt på egen hand byggt upp en mental styrka som du kanske inte är fullt ut medveten om ännu. Men om du vågar kasta dig ut själv på (själv)kärlekens stig så kommer du att fylla upp ditt glas med livets vatten, helt på egen hand. Och det är då, tror jag, som den sanna tryggheten och lyckan kommer till oss. Vi ser och tror på vårt eget värde.
Om du vill får du gärna skriva till mig igen, här eller på min mailadress sistercarro@hotmail.com <3 Den varmaste styrkekramen till dig, fina och kloka du!
Caroline Wiklund

Caroline Wiklund

Hej fina Erika <3
Först och främst vill jag tacka dig för det förtroende du ger mig, att jag får möjlighet att ge dig stöd i en så svår situation. Det förtroendet bär jag med stor ödmjukhet och respekt <3

Vilka oerhört tuffa år du har haft bakom dig, på flera plan. En separation, speciellt om du är den som blir sviken, är för de allra flesta kantad av känslor så som sorg, ilska, besvikelse, vanmakt, frustration, rädsla och en stor osäkerhet inför framtiden. Hur ska det bli? Kommer jag att bli hel igen? Kommer jag våga lita på någon igen? Att mitt i denna turbulens förlora bägge sina föräldrar, det är ju mer än vad en människa ska behöva bära. Och ändå finns det bara en väg att gå (förhoppningsvis), att ta ett litet steg i taget. Ett andetag i taget. Det är så fint att läsa hur du trots allt kunde se att livet är värdefullt, att det finns fantastiska människor som betyder mycket för dig och som du betyder mycket för.

När det gäller dina känslor för din exman så tror jag att du agerar helt rätt där, att du kan känna ilska men att du inte låter den ta över utan att du förhåller dig till honom på ett sätt som gör att det fungerar för er (eftersom ni har en son ihop). Även om det är skitsvårt, jag känner verkligen med dig.

Fina du, det som du sedan skriver tar tag i mig på så många sätt. För det finns saker som du skriver här, och saker som jag väljer att läsa mellan raderna. Jag tolkar det som att både du och din nya partner har haft tvivel och att han lämnade relationen utifrån dessa. Och att du kände ungefär samma tvivel men ville fortsätta ändå. Du skriver att du "av någon anledning inte respekterat mig själv och mina känslor tillräckligt mycket." Du skriver också att du hoppas att du ska hitta din hamn. Och jag vill gärna ge min reflektion utifrån det du skriver, så får du se om mina ord ger dig mening.

Under de åren när jag genomgick skilsmässan, därefter träffade först en ny man (= destruktiv relation) och sedan han som jag var tillsammans med i två år så gick jag också i terapi. Jag gick regelbundet i tre år och det var det så värt <3 I alla fall så minns jag så väl att min terapeut vid ett tillfälle tog mitt halvfulla vattenglas som stod på bordet, reste på sig och började gå runt i rummet. Hon låtsades att det det var massa personer där och hon gick fram till var och en av dem och ställde samma fråga: "Skulle du kunna fylla upp mitt glas med vatten?", "Skulle du kunna fylla upp mitt glas med vatten?" osv... Sedan gick hon tillbaka till bordet och satte sig, ställde ner glaset igen på bordet och sade en sak till mig som jag aldrig kommer att glömma. Hon sade: "Vet du Caroline, du kan gå runt i resten av ditt liv och be andra fylla upp ditt glas. Men det kommer inte att hända. Den enda människa i den här världen som kan fylla just ditt glas med livets vatten är du själv. Sluta att lägga över ansvaret hos andra. Hitta någon som har sitt eget glas och är trygg med det, och så kan ni leva sida vid sida men aldrig försöka fylla den andres glas. För det kommer inte att fungera."

Vad jag vill säga till dig är att du har nog kommit till ett vägskäl i ditt liv, och det är nu du på riktigt efter att ha prövats så hårt i flera års tid är mogen uppgiften att börja älska dig själv, på riktigt. Jag tror inte att du kanske kan se det just nu och man måste också få slicka sina sår ett tag men när den värsta smärtan har lagt sig så tror jag att du är redo att börja gå DIN EGEN väg i livet <3 För min del var det ju först då, när jag slutade hoppas att andra skulle ta ansvar för min lycka som jag träffade Jocke. Men det kunde också ha varit så att jag inte hade träffat någon där och då, MEN att jag hade kunnat leva med det. Eftersom min lycka ligger hos mig, inte hos en man som ska ta hand om mig på ett eller annat sätt. Med detta vill jag säga till dig att jag är övertygad om att du är en fantastisk kvinna på så många sätt och som sannolikt har trängt undan dina innersta önskningar och behov under många, många år. Men du behöver inte göra det längre. Det är din t

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress