Kalimera bloggen!
Tänk om alla relationer var lika enkla som den du kan ha med din blogg... För egen del handlar det om ett snart tolvårigt äktenskap som står emot det mesta. Även fast du inte får någon omsorg alls finns du trofast kvar, kära blogg. Jag tror i och för sig inte att en verklig relation skulle vara vare sig sund eller önskvärd under de förutsättningarna men med dig får jag vara ett asshole och du finns alltid där! En ganska skön känsla ändå 😘
 
Om jag fortsätter i den här takten med två inlägg per år blir det onekligen svårt att skriva nyanserat, med de små penseldragen. Och det är ju det jag gillar mest. Inte att skriva om "summer of 2018" med några korta verb så som att flytta till hus, fylla 40, fira min stora tjej som fyllt 10, åka med Jocke till Rhodos, "bara vara" på Skaftö och i övrigt träna alldeles för lite och dricka alldeles för mycket vin (nåja, nu överdriver jag en del... med vinet alltså, inte med träningen tyvärr...).
 
Nej, så vill jag ju inte använda dig kära och trofasta blogg. Då kan det "liksom änna vaaara" som en sann göteborgare skulle ha uttryckt saken 😏
 
Så istället spolar jag tillbaka bandet några år till den tid då du var min sparringpartner, min vän, min förtrogna, min jourhavande kompis, min boxboll. Och skriver om det jag har top of mind. Det är ju så jag vill ha det 💕
 
Kära blogg. Inatt hade jag den värsta av mardrömmar, en sådan där då ens undermedvetna tvingar en upp till ytan så att du vaknar ur drömmen för att slippa vara kvar i mörkret. Och igår satt jag i godan ro och läste i en kokbok/livsstilsbok av Kristin Kaspersen då jag plötsligt läste ett par meningar om hennes söner som fick mig att börja storgråta. Jag grät och grät och grät, det påminde om någon slags förlossning. Jag kunde liksom inte sluta innan jag fått ur mig något som behövde komma ut.
 
Hur hör dessa två händelser ihop? Och vad var det som behövde komma ut? De hör ihop på så sätt att det handlar om mina barn, om mitt föräldraskap, om viljan att ge dem förutsättningar att i framtiden vara självständiga och handlingskraftiga kvinnor, om balansen mellan att vara och att göra som mamma och som människa.
 
Det handlar om att medvetet välja vilken väg man vill gå på den här stunden på jorden. Att omfamna den man är och allt det som format en genom livet, trots att det kanske format en på ett sätt som inte alltid är det bästa vare sig för en själv eller för de som står en närmast. Det handlar om att se på den man är och ändå våga välja en annan väg. Välja sin egen väg.
 
Just nu läser jag Agneta Lagerkrantz fina bok "70 skäl till självmedkänsla - om att vara varm, vänlig och vilja sig själv väl" och andemeningen i den boken tror jag har att göra med det som behövde komma ut när jag grät som en galning igår efter att ha bläddrat i en kokbok (!). Jag behöver få ur mig tankar, känslor och invanda beteenden för att få plats med något nytt. För att skapa utrymme för självmedkänsla i mitt liv. Den har liksom inte riktigt hittat fram till något tomrum i mitt inre att kunna fylla så därför behövde jag göra en inre rensning. Det är i alla fall vad jag tror på 💜
 
Och drömmen var en del av detta, en påminnelse om att stå i min fulla kraft och välja utifrån vad jag vill och tror på. 
 
Nu när hösten står inför dörren vill jag gärna lyfta några frågor med dig, fina läsare. Kanske kan den process jag befinner mig i just nu även ha ett värde för dig, på ditt sätt. Så om det passar för din del; fundera gärna en stund kring dessa frågor:
 
- Är du på rätt väg just nu?
- Vart leder den?
- Om du kommer att prioritera och agera i höst på liknande sätt som du gjort tidigare, vad kommer du att uppnå?
- Om du är på rätt väg, vad är viktigt att fortsätta med?
- Om du har hamnat lite på villovägar, vad behöver du göra/tänka/känna för att hamna på din rätta väg igen?
 
Nu startar jag den här dagen med en skön promenad här i vackra Vaxholm. Idag är en bra dag att ta ett första steg tillbaka mot min väg, den som just jag vill vandra på.
 
Kram 💞