Tillbaka till skolbänken

Livet är fullt av vägskäl. Varje given situation är egentligen ett vägskäl. Men de flesta är så självklara och/eller omedvetna att vi inte reflekterar över vilken väg vi väljer... Sedan finns det förstås de där stora vägskälen också, de som kan påverka hela vår framtid. Ibland visar sig ju även ett till synes obetydligt val få oanade konsekvenser.
 
Hur som helst så står jag just nu vid ett medvetet vägskäl. Jag har redan bestämt i vilken riktning jag ska gå. Det beslutet har mognat, växt fram, och plötsligt en dag mellan jul och nyår föll allt på plats.
 
Jag vet sedan länge att min mitt syfte och min livsuppgift är att hjälpa människor. Hjälpa dem att hitta sin egen mening, och sin kraft. Jag gör det på jobbet. Och som volontär hos Tjejzonen. Jag gör det i andra sammanhang också, förstås, men framföllt på dessa två arenor. Jag har funderat ganska länge på att vidareutbilda mig. Jag har varit inne på KBT steg 1 eller en grundläggande utbildning i psykoterapi. Bägge dessa inriktningar är kostsamma och kräver mycket fokus under ett par års tid. Jag har landat i att jag inte där i livet just nu, som "varannanvecka-mamma" med ganska små barn och heltidsjobb (och med en period av utmattning i bagaget).
 
Men jag vill verkligen ta ett (stort) steg i önskad riktning nu. Därför har jag bestämt mig för att ta tjänsteldigt på 25 % från mars till december för att utbilda mig till stress- och avspänningspedagog hos Sverigehälsan. Det känns helt rätt, spännande och meningsfullt. Stress sägs ju vara vår tids epidemi, en folksjukdom, och kostar oändligt mycket lidande och resurser för alla inblandade. Så många människor, grupper och organisationer som är drabbade av långvarig stress. Det finns mycket att göra "där ute", för att komma åt den här negativa trenden. Och de som mår allra sämst är unga människor. Det är en allvarlig utveckling.
 
Jag kommer också under våren att läsa en universitetskurs via jobbet; "Arbetsmijlö i det nya arbetslivet" för att bland annat få mer kunskap kring den nya arbetsmiljöföreskrift som togs i bruk i mars förra året. I den regleras krav i arbetet, ohälsosam arbetsbelastning, organisatorisk arbetsmiljö, resurser för arbetet och kränkande särbehandling. Den nya "Afsen" lägger ett större ansvar än tidigare på arbetsgivaren, att bland annat se till att varje medarbetare får möjlighet att varva arbetstoppar med tillräcklig återhämtning. 
 
Min dröm är att i framtiden jobba mer med individuella samtal igen, och att kunna kombinera det med att föreläsa om stresshantering, lycka och arbetsglädje ♥ Kanske fortsätta jobba halvtid på Unionen med stressrelaterade frågor, och i egen verksamhet resten av tiden.
 
Vilken är din dröm för det här året, eller på längre sikt?
KRAM
1 Anonym:

skriven

Tack för fina ord.
Jag har de första dagarna på detta år fattat ett livsavgörande beslut. Att skiljas.
Ett beslut som känns som det just nu tar livet av mig men som jag djupt inom mig vet kommer göra mig gott.
Livet blir sig aldrig likt igen. Att under två års tid tappa hela fotfästet, förlora båda sina föräldrar och sedan landa i en skilsmässa känns snudd på omänskligt att hantera, men det kan alltid vara värre. Jag lever och min son är frisk.
Att skaffa en livscoach kanske skulle vara något för mig 😊
Tack för dina livsreflektioner!
Erika

Svar: Hej fina! Jag lider verkligen med dig i en sjukt tuff situation men det kommer att bli bra igen 💚 Många lever ett helt liv med att försöka tysta den inre rösten, du vågar/orkar/vill lyssna på din och det är stort. Det är den enda vägen, om vi vill leva livet fullt ut. Det är förbannat svårt ibland att hålla sig kvar på kärlekens väg men alternativet är tyngre. Att svika sig själv. Det är för jäkligt att vissa människor får ta emot så många smällar... När andra tycks "glida igenom". Men jag tror att de som får kämpa mest också är de som, i slutändan, har kunnat uppskatta livet mest. De små stunderna. De betydelsefulla ögonblicken. Man tar inget för givet längre ❤ Den största av kramar till dig!!!

Kommentera här: