Tvärstopp...

Sitter på Centralstationen och väntar på Jocke och hans killar. Om en timme går tåget till Göteborg. Min älskade pappa fyller 80 år i helgen och familjen ska fira honom imorgon ❤️

Som jag skrev här för några dagar sedan så har mycket fallit på plats i mitt liv de senaste månaderna. Jag har känt ett inre lugn och en stor glädje över att äntligen ha hittat rätt på kärlekens väg! Med denna förnyade energi och kraft har jag tagit mig an den ena arbetsuppgiften efter den andra. Jag har alltid varit högpresterande och älskat att jobba hårt. Det har blivit (för) mycket i perioder de senaste 10-12 åren men eftersom jag älskar mitt jobb har jag fortsatt, och hittat förnyad styrka på ett eller annat sätt. 

Den här sommaren blev det tyvärr aldrig någon riktig period för vila och återhämtning, jag hade tjejerna själv i nästan fyra veckor och resterande 1,5 veckor som jag hade på egen hand blev ganska intensiva.

Tillbaka på jobbet i mitten av augusti blev det väldigt intensivt från start med i princip två heltidstjänster på mina axlar under en period. Det kändes ändå ok, trots att jag ofta gick upp fem på morgonen för att jobba och satt fram till midnatt. Det blev också en hel del jobb på helgerna. Jag kände mig ändå förvånansvärt pigg, trots 4-5 timmar sömn per natt och långa arbetsdagar. Adrenalinet rusade och jag fick mycket gjort.

Jag reflekterade således inte så mycket över att jag var speedad, fick allt mörkare ringar under ögonen, vaknade ibland på nätterna med tankar på morgondagens åtaganden, började varje dag med några koppar kaffe, började glömma vad jag gjorde fem minuter tidigare och varvade ner på kvällen med ett glas rött, för att lugna ner andningen och trycket över bröstet som började göra sig påmint.

Inser nu att jag hamnade i en slags "förnekelsebubbla" utan att riktigt märka det... Jag var ju så lycklig med mitt "nya" liv och kände mig supereffektiv!!! 

De sista två veckorna har jag haft återkommande yrsel, minns i princip ingenting längre, tycker människor är i vägen, klarar inte av höga ljud, är spänd i kroppen och det känns litegrann som att jag befinner mig i en bubbla.

Jag vaknade imorse med en skum känsla av att jag glömt något viktigt under gårdagen... Satte mig i bilen vid sjutiden och plötsligt insåg jag att jag glömde ju Tjejzonen igår!!! Pratade om att jag skulle chatta så sent som på lunchen men därefter var det som att min hjärna "stängde ner". Denna insikt gjorde mig nästan panikslagen, uppdraget hos Tjejzonen är ju sjukt viktigt för mig och något jag värdesätter så högt. Och så glömde jag helt av min chattid!!!

Jag kom till jobbet idag med tryck över bröstet och ångest. Skulle börja med vår VP inför 2017 med kollegorna men när Kerstin frågade hur jag mår (de har varit oroliga för mig ett tag nu) började jag gråta och de följande två timmarna var en salig blandning av gråt, tröstande, samtal till företagshälsovården, kollegor och många kramar ❤️

Jag och min chef ska nu träffa en läkare tillsammans på tisdag. Sjukskrivning hade fram tills i förmiddags inte funnits med på världskartan för min del (jag är ju uppvuxen med den "valda sanningen" att jobbet går före allt och att man alltid gör det som man företagit sig) men nu när jag förlikat mig med att det nog är nödvändigt under en period känner jag mig plötsligt otroligt trött, men också lugn.

Tänk så lätt hänt det är, att hamna i fel körfält... Att bli fartblind och oavbrutet ha ena foten på gaspedalen. Det kan ju aldrig bli bra, över tid. Jag som föreläser om stress och arbetsglädje borde ju veta!!! Men jag tror att vi alla kan att hamna där, på fel sida. Jag försöker nu att acceptera läget och vara snäll mot mig själv. Jag behöver återhämtning. End of story.

Och du... Ta hand om dig i helgen!

1 Mira:

skriven

Ta hand om dig fina! ❤️ Kram

Svar: Tack 💖 Kram!!!

2 Anonym:

skriven

En viktig varning. Ta hand om dig!
Erika

Svar: Ja, nu några dagar efteråt känner jag verkligen hur trött jag är... Själsligt och kroppsligt. Tur att vi har fantastiska kroppar som signalerar "STOPP" när huvudet kör vidare på autopiloten!

KRAM

3 Tove :

skriven

Vila och krya på dig! Jag har fortsatt läsa din blogg men varit usel på att kommentera, skrev en del kommentarer för ett år sedan när jag själv blivit sjukskriven. Nu är jag på benen igen, började jobba så smått i februari efter 5 månader hemma. Var bra att börja jobba men jag hade tappat tilltron till mitt bolag o nu sista september gjorde jag min sista dag där. Nu läser jag på universitetet igen, psykosocial arbetsmiljö - så intressant! Å så ska jag fundera på vad jag vill bli när jag blir stor ;) massa kramar o krya på dig!!

Svar: Hej Tove!
Stort tack <3 Åh, så härligt att höra om dina senaste månader och hur du har valt en ny väg i livet! Vad spännande med studierna, onekligen ett viktigt och spännande ämne :-)

Hoppas att du njuter av hösten och livet, stor kram till dig med!!!

Kommentera här: