Något fattas mig.

Mamma på påsken förra året.  Ett ynka år bort och samtidigt ett ljusår, med hänsyn tagen till hennes nuvarande tillstånd. Jag tror att mamma hade kunnat haft ett värdigare liv än vad hon har idag, om andra beslut hade fattats förra sommaren efter att hon ramlade och skadade ryggen så illa. Tiden därefter var så sorglig, vi barn stod maktlösa vid sidan av och kunde inget göra... Kanske är det stunderna hos mamma på sjukhemmet som får mig att fundera över mitt liv. Den här lilla, lilla tiden vi har på jorden. Vad gör vi med den? Vad vill vi göra med den?
 
Något fattas mig. Vad är det? Den senaste tiden kan inte tanken lämna min kropp, den finns där när jag vaknar likväl som när jag somnar. Kanske är jag dömd till ett evigt sökande? Efter sanningen, efter kärleken, efter den yttersta meningen...
 
Jag sitter på mitt hotellrum, på Djurönäset i Stockholms skärgård. Så många gånger jag har varit här under åren, så mycket jag har upplevt här ute. Alla utbildningsveckor om somrarna, på den tiden när känslorna torktumlades i mitt inre. På den tiden när jag kände varenda känsla som finns i ordboken. Högt och lågt.
 
Något fattas mig. Och jag vet vad det är. Det är de kraftfulla känslorna. Vart har de tagit vägen? Är de borta för alltid? Kan de komma tillbaka igen?
 
Jag vet att mitt syfte i det här livet är att ge så mycket jag kan. Jag ger av mitt engagemang, min kunskap, min omtanke, min närvaro. Jag älskar att få bidra till att andra människor växer litegrann, orkar lite mer, vill och vågar vara sig själva. Det är min uppgift, mitt syfte.
 
Men jag vill så gärna hitta tillbaka till känslorna igen, till högt och lågt. Jag undrar bara vad som är i vägen för att jag ska kunna göra det igen. Jag funderar mycket på det. Kanske vet jag precis vad som är i vägen för att mina känslor ska kunna komma fram. Jag kanske inte kan säga det bättre än vad Charlie Chaplin en gång gjorde:
 
Vi tänker för mycket och känner för lite.
1 Mia (kusin):

skriven

Vara sjuk och/ellergammal idag kräver att man har starka anhöriga som orkar stå brevid och kämpa och kriga. Men tyvärr måste man även hitta rätt läkare och handläggare som kan förstå hur det ligger till. Din mamma har tur som har stark familj runt sig och det är jag övertygad om att hon känner.

Jag tror att du kommer hitta dina känslor och då faller det på plats igen. När något är tufft gömmer man ibland känslorna för att skydda sig själv. Det märker jag ofta nu när det är tufft. Man orkar inte känna efter för det blir för jobbigt.

Kram ❤️

Svar: God morgon Mia <3
Ja, det ligger nog mycket i det du skriver... Jag kan också bli förbannad över att många som arbetar inom äldrevården tycks ha glömt varför de är där! Ålderdomshemmen finns inte till för att de behöver ett jobb, de finns där för att gamla och sjuka människor behöver omsorg (dvs kärlek, omvårdnad och professionellt stöd). Förstås är det också till stor del beroende på ständiga nedskärningar, både i vården och äldrevården. Och förstås så finns det också många människor inom de här yrkena som gör ett fantastiskt jobb, trots knappa resurser.

Hoppas att du finner orken att kämpa vidare, stor krm och tack för dina ord!
Caroline

Kommentera här: