You only live once ♥

En bild från tidigare i veckan när jag gruppcoachade på Djurönäset i Stockholms skärgård, så vackert det är där ute! I mitt hjärta kan förstås inget mäta sig med karga och salta Bohuslän och dit kommer jag om några dagar igen, för att fira påsken. Längtar ♥
 
Godmorgon!
Jag vaknade tidigt, redan vid sex. Har varit uppe en stund och städat lite, jag älskar att vara uppe tidigt på helgmorgnarna och bara fixa i lugn och ro. Sortera tvätt, sortera papper, sortera tankar.
 
Det kanske märks att jag inte är fullt ut "härvarande" just nu. Jag tror att det blir så när jag har mycket som pågår i mitt inre. Jag har reflekterat över mitt bloggbeteende och gör analysen att jag bloggar mer frekvent i vissa faser av min tillvaro. Just nu befinner jag i mig i slutskedet av att fatta ett viktigt beslut (igen) och då drar jag mig tillbaka litegrann. Inte bara från bloggen utan också från vissa andra sammanhang.
 
Förr om åren kunde jag önska att jag var en av de där personerna som inte grubblade så mycket utan fattade beslut och sedan körde på till 100 %. Kanske på bekostnad av att faktiskt nå djupare på ett själsligt och andligt plan men är det verkligen så viktigt? Idag vet jag att det är viktigt, för mig. Då blir det mindre betydelsefullt vilka strategier dessa "andra" väljer (ofta omedvetet skulle jag tro). Jag lever inte mitt liv med autopiloten på vilket kan vara skitjobbigt, att hela tiden behöva styra och fatta färska beslut men en sak vet jag. När jag ligger på dödsbädden, så är det INTE det som jag kommer att ångra.
 
Något som har varit viktigt för mig hela mitt liv är trygghet. Jag tror att jag har sökt trygghet på olika sätt. Med åren har jag insett att den trygghet jag verkligen söker efter finns inom mig själv. Jag har haft flera långa relationer där det funnits en ekonomisk trygghet och en känslomässig stabilitet men jag har lämnat dessa relationer, faktiskt nästan alltid när vi som par precis varit på väg att ta ett steg uppåt på den "statusmässiga" och inkomstmässiga stegen. Varför det har blivit så vet jag inte riktigt. Vad jag dock vet är att jag idag aldrig skulle stanna i en relation för att det ger mig ekonomiska förutsättningar. Visst kan jag för en kort stund bli avundsjuk när jag bläddrar bland Instagramkonton och ser hur den ena efter den andra reser till Thailand, Bali, Karibien etc. Men jag skulle inte välja ekonomiska möjligheter före min egen sanna väg (även om förstås jag också vill resa, drömma, uppleva massor med saker).
 
En stor inspirationskälla för mig är Petter Stordalen, den norske hotellmagnaten som äger Nordic Choice Hotels. På något sätt lyssnar jag lite extra till människor som har kunnat skala bort den ekonomiska drivkraften eftersom de aldrig mer behöver tänka på sin privata försörjning. Verkar de dessutom ha nära till sitt högre syfte så tänker jag att de kan ha något viktigt att lära oss andra, som tenderar att bli kvar i välfärdsstatens ekorrhjul. Hur som helst, han sade i en intervju för tidningen Chef för ett tag sedan:
 
"En del ser vardagen som något grått och trist. För mig är den helt fantastisk. Det är så få festdagar och så enormt många vanliga dagar. Jag säger det ännu oftare nu - om du inte är helt nöjd så gör något åt det. Du lever bara en gång."
 
Jag tror att det där sättet att se på tillvaron har landat i mig för idag vet jag att den inre lyckan eller olyckan är din ständiga följeslagare. Den stannar inte hemma när du flyger till Bali för att uppleva din drömsemester. Och den stannar inte kvar på Bali när du flyger hem igen, tillbaka till vardagen. Den finns inom dig hela tiden så vårda din livskraft varje dag. Kanske låter jag flummig men den här insikten har verkligen landat i mig det senaste året. Livet kan faktiskt vara lika magiskt på ICA som på en solvarm, milslång strand. Det är ett val vi alla kan kämpa för att göra. 
 
Så jag fortsätter att skapa min egen, verkliga trygghet och jag hittar den inte hos någon annan. Jag kan bara hitta den hos mig själv. För det som följer av inre trygghet är inre frihet. Att vara fri i tanken, i handligen, i känslan. Att inte döma och fördöma andra utan att alltid försöka vara sin egen vägvisare.
 
Jag hoppas förstås att jag kan bidra med lite inspiration, reflektion och perspektiv även i dessa tider här på bloggen. Jag önskar dig som läser här en magisk söndag, oavsett om du ska sortera tvätthögar eller bröllopsinbjudningar :-)
 
KRAM

Kvällsjobb pågår...

Jobb, jobb, jobb. Vissa perioder är intensiva, andra är lugnare. Det är inget konstigt med det. Och jag gillar ju att jobba, just nu förbereder jag morgondagens helt nya workshop som baserar sig på boken "Världens bästa chefer - vill du vara en av dom?" som jag skrev förra våren tillsammans med ledarskapskonsulten Anders Kinding. Det ska bli riktigt roligt att köra en workshop/föreläsning med honom och jag ska strax lägga mig så att jag inte riskerar att se ut som en vandrare från Walking Dead imorgon bitti, hua ;-)
 
En riktigt härligt sockrig och onyttig bulle hade suttit fint tillsammans med mitt kvällsthé men jag har definierat en önskan att gå ner ett par kilo och det är ju f*n inte lätt när man börjar närma sig 40... Förr i tiden åt jag som en häst (många var fascinerade över den "meriten", haha) och gick inte upp ett hekto i vikt men för några år sedan hände något. Ja, det som hände var förstås att jag blev äldre och kroppen hade ingen lust att vara förlåtande längre. Hur som helst, min reptilhjärna har inte synkat med resten av kroppen vilket lett till några extra kilo de senaste två åren som jag inte upplever gör vare sig mitt liv mer spännande eller meningsfullt... De kan alltså elimineras och där kom plötsligt bullen in i bilden igen. Bullen på bilden kom in i bilden. För någon annan bulle kommer INTE in i bilden ikväll.  
 
Vad säger ni, dags att jag drar mig tillbaka nu va :-) Sov sött och stor kram till dig ♥

Något fattas mig.

Personligt / Permalink / 1
Mamma på påsken förra året.  Ett ynka år bort och samtidigt ett ljusår, med hänsyn tagen till hennes nuvarande tillstånd. Jag tror att mamma hade kunnat haft ett värdigare liv än vad hon har idag, om andra beslut hade fattats förra sommaren efter att hon ramlade och skadade ryggen så illa. Tiden därefter var så sorglig, vi barn stod maktlösa vid sidan av och kunde inget göra... Kanske är det stunderna hos mamma på sjukhemmet som får mig att fundera över mitt liv. Den här lilla, lilla tiden vi har på jorden. Vad gör vi med den? Vad vill vi göra med den?
 
Något fattas mig. Vad är det? Den senaste tiden kan inte tanken lämna min kropp, den finns där när jag vaknar likväl som när jag somnar. Kanske är jag dömd till ett evigt sökande? Efter sanningen, efter kärleken, efter den yttersta meningen...
 
Jag sitter på mitt hotellrum, på Djurönäset i Stockholms skärgård. Så många gånger jag har varit här under åren, så mycket jag har upplevt här ute. Alla utbildningsveckor om somrarna, på den tiden när känslorna torktumlades i mitt inre. På den tiden när jag kände varenda känsla som finns i ordboken. Högt och lågt.
 
Något fattas mig. Och jag vet vad det är. Det är de kraftfulla känslorna. Vart har de tagit vägen? Är de borta för alltid? Kan de komma tillbaka igen?
 
Jag vet att mitt syfte i det här livet är att ge så mycket jag kan. Jag ger av mitt engagemang, min kunskap, min omtanke, min närvaro. Jag älskar att få bidra till att andra människor växer litegrann, orkar lite mer, vill och vågar vara sig själva. Det är min uppgift, mitt syfte.
 
Men jag vill så gärna hitta tillbaka till känslorna igen, till högt och lågt. Jag undrar bara vad som är i vägen för att jag ska kunna göra det igen. Jag funderar mycket på det. Kanske vet jag precis vad som är i vägen för att mina känslor ska kunna komma fram. Jag kanske inte kan säga det bättre än vad Charlie Chaplin en gång gjorde:
 
Vi tänker för mycket och känner för lite.
Till top