Livsmönster

Tack Jessica & Daniel för fantastiska dagar i Ulricehamn, jag och tjejerna har haft det jättehärligt med er och deras kusiner ♥ Och jag är så glad för våra långa samtal, på verandan om nätterna i sällskap av cigarrer och sliskig "Sheridan". Det har betytt mycket.

Känslomässigt går dagarna upp och ner just nu. Därför blir kanske inriktningen på mina inlägg lite annorlunda också, från dag till dag. Jag skriver här när jag har ett behov av det och det har jag oftast när det pågår massa saker inom mig. Det betyder att en dag kanske jag skriver med kärlek i fokus, en annan dag med vemod. Kanske tror någon av er att jag är oberäknelig eller labil, det kan jag förstås inte kontrollera. Jag vill ändå trycka på detta, eftersom jag mellan varven får syrliga (ibland otrevliga) kommentarer här att jag verkar vara både olycklig och tragisk. Det får naturligtvis stå för dem som har ett behov av att skriva det till mig. Men ändå. Jag kan ju förekomma er litegrann genom att själv tydliggöra att mina sinnestillstånd går upp och ner den här sommaren.
 
Den här morgonen vaknade jag och kände mig lite orolig igen. Eller rättare sagt, den där klumpen i magen som kommit och gått den senaste tiden gjorde sig påmind efter att ha scrollat igenom flödet på Facebook. Jag vill inte se vissa saker, vill inte veta vissa saker som ändå flashar förbi. Kanske ska skita i att gå in på Facebook överhuvudtaget under en period. Det är en så märklig tid vi lever i, all den här information som vi får till oss vare sig vi vill eller inte. Det är ett faktum. Den stora frågan är; hur hanterar vi informationen?
 
Om jag tittar i backspegeln så har jag haft några känslomässigt jobbiga somrar där mina relationer har tagit energi och fokus. Förra sommaren var annorlunda, då hade jag förvisso också ett definitivt avsked med en person som varit en stor del av mitt liv men det var också skönt och nödvändigt. Men i det stora hela så var det en sommar där jag var glad. Och nöjd. Den andra stora frågan är; hur ska jag agera för att kunna ha tillgång till de tillstånden under längre tid? För att när jag tänker på det, så kommer man ju ganska långt ändå med att vara just glad och nöjd (med sig själv och med livet).
 
Den här sommaren går som sagt upp och ner. Jag har haft superhärliga stunder som jag verkligen bär med mig som fina minnen. Jag har haft några riktigt jobbiga stunder, känslomässigt, där jag funderat över mina livsmönster och livsval. Och jag vet att jag måste göra något. Jag försöker att lägga ett pussel nu, få ihop de olika bitarna. Försöka förstå hur mina livsval hör ihop och vad de ska leda till. Jag försöker att se motivet.
 
Sedan 1999 har jag varit i seriösa relationer konstant och varje relation har jag tagit initiativ till att avsluta. När jag brutit med någon har jag överlappat den kärleksrelationen med en annan. Sedan har samma mönster även utspelat sig hos de killar jag lämnat. Det går väldigt fort och så går de in i en ny relation som har blivit "for ever" (alltså de har inte dejtat flera personer under en period utan den första tjej som de har träffat tycks ha varit den rätta för då har det blivit barn, giftermål etc). I samband med det känner jag mig nedstämd under en period, och det väcker många olika slags tankar inom mig. Vid det laget är jag ju i en ny relation som jag också behöver vårda och där jag naturligtvis har massor av goda stunder och mycket kärleksfullhet. Men det innebär ändå att starten på mina nya relationer kantas av en del ambivalenta tankar. Sedan går det några eller flera år (oftast) och så uppspelar sig historien på nytt.
 
Nu när jag valt att gå in i en ny relation den här sommaren så är det, naturligtvis, en tanke som återkommer. Hur ska jag tänka/känna/agera för att det här ska bli annorlunda. För jag är klar med det där ekorrhjulet nu. Jag klarar inte mer. Jag vill vara GLAD. Och NÖJD. Och jag tror att det kan bli så, det tror jag verkligen. Men det är upp till mig. Jag gissar att ni är många som tänker att "gå inte in i nya relationer på direkten, var själv ett tag och landa i dig själv istället." Tanken har naturligtvis slagit mig många gånger, och det finns många i min närhet som lyfter upp den till ytan också. Så jag är fullt medveten om att det är ett alternativ. Och det var precis så jag tänkte den här våren, att jag skulle vara själv ett tag och bara få landa. Sedan blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, ändå ♥
 
Jag har sååååå mycket i mitt liv som fungerar alldeles utmärkt. Det mesta, faktiskt. Det är mina kärleksrelationer som har varit utmanande för mig och jag tror att det till viss del kan förklaras med delar av min uppväxt. Ibland funderar jag på att gå i psykoanalys, för att förstå mig själv lite mer. Fast samtiidgt så kanske det "räcker" med att göra en förändring, här och nu, för att bryta livsmönstret. Och jag har ju min supercoach, Silje, som är ett stort stöd för mig. Längtar nästan tills sommaren är slut så att jag kan få träffa henne igen :-)
 
Tack bloggen för att du bär mina tankar. En stor anledning till att jag skriver här är också för att mina barn ska kunna ta del av deras mammas innersta tankar i framtiden. Kanske kommer mina ord att hjälpa dem att förstå sig själva och göra val för att leva innerligt.
 
KRAM
1 Anonym:

skriven

Du är självklart alltid lika välkommen att vara med oss!
/betjänten

Svar: Tack 😘 Ni är som ett kinderägg!!! Terapeuter, bästa vänner och hotellmanagers på samma gång ❤️

2 Anonym:

skriven

Ja men jag orkar inte.... Hela mitt liv ( näväl, mitt äldre liv från dess jag hade min första relation) har jag upplevt precis, PRECIS, samma! Att de jag lämnat träffar kvinnan i sitt liv efter mig. Vad är det med det? Väldigt nedslående kan jag tycka.... Och inte hört någon annan ha samma erfarenhet förrens nu...
Intressanta iakttagelser i fenomenet belyser du. Tack för det 😊
Kram Erika
PS. Hoppas du finner lugn i magen snart ❤️

Svar: Godmorgon Erika!

Vad skönt på något sätt att få dela det där livsmönstret med någon annan <3 Jag tycker mest att jag uppmärksammar runtomkring mig hur alla jag vet och känner träffar någon och är lever i en långvarig och trivsam relation år efter år. Och jag förstår inte riktigt varför jag inte kan landa i det... Sedan är ju de män som jag träffat de senaste åren frånskilda med barn så den kategorin finns ju också naturligtvis :-) Ska bli lite spännande att se om det nu blir på samma sätt igen, det verkar onekligen så. Dessa livsmönster... Intressanta att betrakta, utmanande att bryta!

KRAAAAAM

Kommentera här: