Fuck it!!!

Här är jag. Jag är förbannad. Jag gör min argaste min. Blir ni rädda ;-)
 
Jag började blogga i november 2006. Jag hade haft en tuff period då jag slitit ut mig fullständigt på mitt dåvarande arbete på Försäkringskassan. Mina arbetsdagar hade under mer än ett års tid ofta varit 10-12 timmar och så två timmars restid på det. Varje morgon när jag kom till jobbet var jag tillbaka på ruta ett med mer eller mindre akuta ärenden som skulle åtgärdas. Under våren fick jag och en försäkringsläkare ett hot mot oss från en person vars sjukpenning vi hade dragit in (på sakliga grunder). I mailen som han skickade stod bland annat "NI KOMMER ALDRIG ATT KOMMA UNDAN, JAG KOMMER ATT LETA UPP ER!!!!!!!!!!!!" Kombinationen att vara så slut som jag var pga arbetsbelastningen och de, ofta, svåra ärenden som jag skulle hantera kombinerat med känslan av att inte vara trygg längre ledde till att jag en morgon på försommaren inte kom upp ur sängen. Fick hjälp att ta mig till vårdcentralen där jag bara satt och grät. Blev sjukskriven i tre veckor för att därefter gå på semester. Under perioden medicinerades jag med lugnande, sömnmedel och antidepressiva. Jag minns särsklit på midsommarafton då jag inte klarade av att ta mig från huset på landet 150 meter till midsommarstången med min familj utan fick sitta kvar hemma. Jag gick tillbaka på heltid i augusti (duktig flicka) men orkade inte med att kombinera oro och ångest samt tung medicinering med heltidsarbete. Så under ett par månader innan jag sade upp mig från jobbet för att börja som coach på dåvarande fackförbundet Sif var jag sjukskriven först på 50 och sedan på 25 %.
 
Det var alltså under den här perioden jag började blogga. Och under dessa snart tio år har jag bloggat om kärlek, glädje, längtan, stolthet, oro, ångest, sorg, ilska, vanmakt, engagemang, nyfikenhet, frustration, trötthet, energi etc.
 
Jag har bloggat om en förlovning, en ny lägenhet, ett bröllop, en graviditet, en förlossning, en föräldraledighet, en depression, en till graviditet, en till förlossning, en till föräldraledighet, ett nytt hus, en vardag, resor, två små tjejer, panikångest, en skilsmässa, en ny lägenhet, ett nytt liv, en ny destruktiv relation med en gift man, en ny konstruktiv relation med en annan man, ett jobb som jag älskar, yoga, mat, TV-serier, you name it. 
 
Jag har bloggat om ett liv. Mitt liv.
 
Jag har ibland fått ifrågasättande kommentarer om att jag verkar vara inkonsekvent i mitt sätt att skriva/leva, till och med någon gång att jag verkar vara en hycklare. Jag har också fått kommentarer från personer som vittnar om att mina ord ger kraft och styrka i deras liv. Jag har fått kommentarer med egna personliga tankar, reflektioner och frågor.
 
Ibland har några av kommentarerna sårat mig men jag har alltid besvarat dem så sakligt och respektfullt jag kan och jag uppskattar mycket att ni ibland tar er en stund för att skriva ner några rader, såväl ris som ros.
 
MEN. När jag plötsligt får synpunkter på att jag borde sluta skriva om vissa ämnen här på bloggen för att det kan uppröra någon läsare, då måste jag sätta ner foten.
 
När detta önskemål kom till min kännedom för ett tag sedan gjorde jag som jag har gjort så många gånger förr i mitt (tidigare) liv. Försöker vara till lags, försöker anpassa mig. Inte vill jag ju uppröra någon i onödan...
 
Min tidigare skrivarglädje, där orden bubblat ur mig utan att jag riktigt vet innan vad de ska handla om, falnade för varje dag. Jag skrev några inlägg som jag var nöjd med men det låg ändå en slags tröghet över skrivandet som jag inte känt av tidigare. Och plötsligt en dag ville jag inte skriva något alls. En dag blev till två dagar blev till tio dagar. Och jag längtar varenda dag efter att uttrycka mig här på blogggen, det gör jag verkligen. Ändå har motivationen avtagit på ett oroväckande sätt.
 
De senaste kvällarna när jag ska sova så har det dock börjat bubbla inom mig. Att försöka inskränka i någons yttrandefrihet är en allvarlig sak. Vi värnar yttrandefriheten i den här delen av världen, rätten att få stå för och få uttrycka sina åsikter har människor dött för genom tiderna. Och gör det fortfarande.
 
Så från och med nu kommer jag fullkomligt att skita i om mina ord upprör någon, jag uppmanar dig/er att sluta läsa bloggen i sådana fall. En mycket enkel åtgärd för att få sinnesfrid.
 
Jag kommer aldrig att hänga ut någon här med namn eller information som kan härledas till andra personer, självklart inte. Jag har en fin, liten rosa dagbok där jag skrivit ner det mest privata de senaste åren. Den distinktionen kommer jag alltid att göra. Jag skriver om MIG och MINA tankar på den här bloggen.
 
Men jag är fucking trött på att ta ansvar för andra människor. Om jag tar ansvar för mig och du för dig så kan vi väl fokusera på skapa en bättre värld istället? På ett eller annat sätt 
 
KRAM
1 Tove :

skriven

Klockrent! Jag håller med dig till 100 %, helt galet att det finns personer som tror sig kunna styra en privatpersons högst personliga blogg.

Jag ser fram emot att fortsätta läsa glada, ledsna, arga, stöttande, intressanta och igenkännande inlägg på din fina blogg! Som jag skrivit tidigare finner jag stort stöd in dina ord och särskilt i den jobbsituation jag befinner mig i just nu. Eller egentligen befunnit mig i länge men som eskalerade i somras och som resulterat i sjukskrivning sedan oktober.

Fortsätt skriv precis vad du känner för! Många kramar från mig

Svar: Tack snälla för dina ord, kändes så rätt i magen när det här inlägget tog form tidigt imorse. Typ "no one put´s Baby in a corner", haha...

Och jag ser fram emot att du fortsätter att läsa och förhoppningsvis kommentera :-) Jag hoppas att ditt 2016 har börjat på bästa tänkbara sätt, att du forsätter att tanka energi och inre kraft <3

KRAM
Caroline

2 Anonym:

skriven

Hej! Jag har läst din blogg länge men aldrig kommit mig för att kommentera. När jag läste detta inlägg så insåg jag att det var dags för första kommentaren. Vi är nog ungefär lika gamla och har lika gamla barn. Jag tycker att det är otroligt befriande att läsa det du skriver. Så här när jag har blivit så pass gammal att jag känner mig trygg i mig själv och det jag står för så känns det helt rätt att kunna dela med sig av både toppar och dalar. Allt behöver inte vara så perfekt utan det viktigaste är att man gör det man tror på. Varje människa tar ansvar för sitt eget välmående och om någon mår dåligt av att läsa någonting så är det den människans ansvar att inte läsa alternativt arbeta med orsaken till att den mår dåligt. Jag är imponerad av hur du har arbetat och arbetar med dig själv! Det är otroligt starkt gjort!
Kram från Eva

Svar: Godkväll Eva!

Tack snälla för dina tankar och reflektioner som du delar med dig av och vad roligt att du läst bloggen länge :-) Det känns lite speciellt, på något sätt! Jag läste kommentaren redan igår kväll och blev jätteglad, för kloka och värmande ord. Det är extra roligt att veta att vi är ett gäng som verkar ha ungefär samma tankesätt kring stort och smått i livet, utifrån vad jag/ni skriver här <3

Hoppas att du har en riktigt mysig fredagskväll, stor kram!!!
Caroline

3 Camilla:

skriven

Har läst din blogg från och till i många år, och även rekommenderat den till andra i min närhet som genomgått livskriser. Min enda tanke varje gång du skriver något om att någon haft åsikter om vad du skrivit är: sluta läsa då för h*vete! Det är ett eget val att klicka in sig. Vissa människor vill bara bli provocerade! Det är extremt befriande att läsa dina inlägg, totalt "avklätt" och många känner igen sig i tankarna. Ett mycket välkommet inslag i den i övrigt ganska ytliga bloggvärlden (som jag uppskattar på andra sätt). Läser inte många bloggar, men din är definitivt en av de få. Så fortsätt precis som du gör!!

Svar: Hej Camilla!

Åh, vilken härlig kommentar <3 Så mycket klokskap, omtanke och värme det finns "där ute"!!! Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta bidra på mitt lilla vis med reflektioner om stor och smått i livet. Att få sådan här feedback betyder otroligt mycket, det finns ju så mycket viktigt att prata om/skriva om. Det tar nog aldrig slut ;-)

En stor kram till dig!!!
Caroline

4 Viktoria :

skriven

Det är klart du ska skriva om det du vill. Det är din blogg. Det är upp till oss läsare att bestämma om vi vill läsa eller inte. Jag tycker att du har en annorlunda blogg. Annorlunda på ett positivt sätt! Fortsätt på ditt vis, för det är det enda sättet att det fortsätter vara just din speciella blogg.
Kram

Svar: Hej Viktoria!

Tack för en härlig kommentar, tyckte det var så fint med "annorlunda blogg på ett positivt sätt" ☺️

Hoppas att du får en härlig kväll, kram!!!
Caroline

Kommentera här: