Är det kontrasterna som är meningen med livet?

Igår träffade jag min coach, Silje. Av olika anledningar har vi inte träffats på hela fyra månader men ändå är det som att det var häromdagen vi senast sågs. Jag hade mitt första samtal med henne i början på hösten 2013 och sedan dess har vi träffats regelbundet.
 
Efter min allvarliga ridolycka 1995 då jag drabbades av skallskador och omedelbart fick sluta att rida (och sälja min häst) träffade jag flera psykologer och fick inte något större förtroende för någon av dem. I efterhand när jag har funderat på varför det blev så tror jag att det hade att göra med att de arbetade utifrån sin egen agenda och inte lyssnade, på riktigt lyssnade alltså, på en 17-årig förtvivlad hästtjej som ansåg sig ha förlorat hela sin identitet på fem sekunder. Efter alla de samtalen gick det några år då jag lindrade den inre tomheten på diverse mindre konstruktiva sätt (det var även under dessa år som jag råkade ut för traumat i Tyskland som jag skrev om nyligen). 2006 efter att jag varit nära att fullkomligen kraschlanda på Försäkringskassan där jag började jobba året innan gick jag i KBT ganska länge och fick hjälp med att börja sätta gränser och respektera mig själv. 
 
2007 gick jag i återigen till en psykolog med fokus på KBT för att lära mig att hantera en svår fobi jag brottats med i många år och det var oerhört värdefullt. Jag trodde det var helt omöjligt att göra något åt min rädsla men efter 10 veckor i terapi var den i princip borta, det är något av det häftigaste jag varit med om.
 
Efter att Irma föddes på sommaren 2008 blev jag deprimerad och gick självmant till en ny psykolog efter några månader med medicinering då jag inte tyckte att den hjälpte mig så mycket. Vi träffades under en period men efter hand kände jag inte riktigt att det vart värt alla tusenlappar som det kostade.
 
Flera år senare, 2012, drabbades jag en vinterdag av min första panikångestattack i badrummet och när den följdes av flera fick jag stöd via företagshälsovården. De kontakterna upplevde jag inte som speciellt professionella utan som värderande och i något fall dömande vilket för mig är ett kardinalfel när du ska coacha och/eller ledsaga andra människor.
 
Ja, ni hör ju att jag har träffat ganska många psykologer, socionomer, beteendeterapeuter och coacher de senaste 20 åren. Vissa har varit jättebra, andra mindre bra. Han som jag träffade för att jobba med min fobi tillsammans med var fantastisk. Men jag skulle ändå vilja påstå att det är först tillsammans med Silje som jag verkligen, verkligen har mött mig själv. Mina goda sidor, mina mörka sidor. Utan att vika undan med blicken har vi mött dåtiden och nutiden samt pratat om framtiden. Hon är fantastisk. Så icke dömande, så inkännande och klok. Så länge hon fortsätter att jobba med enskilda samtal kommer jag nog att forsätta att gå till henne. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om det inte varit för våra samtal.
 
Ibland tänker jag på hur mycket tid och pengar en del människor lägger på sitt yttre på olika sätt men inte på sitt inre. Då kan jag titta lite extra noga på exempelvis vissa Instagramkonton och fundera på vad som finns där bakom bilderna på supertränade kroppar, dyra kläder och vackra hem. Vad finns där på insidan, bakom all yta? Är det en människa som lever i harmoni med sig själv? Eller en person som håller den inre oron stången på olika sätt? Det finns förstås alla varianter, precis som det ska vara. Jag tror dock att det finns många människor som skulle må himla gott av att våga välja kärlekens väg istället för rädslans väg. Den trånga, snåriga, guppiga, ibland mörka, ibland ovissa vägen som kärlekens väg kan vara. Men när man väl har gjort det valet... Då finns det inga andra alternativ, då är det "one way" som gäller för resten av ens liv ♥
 
När jag började skriva nu för en stund sedan så visste jag inte riktigt vad jag skulle landa i men fingrarna rörde sig över tangenterna utan att jag riktigt styrde dem och detta är vad som ville komma ut denna fredagskväll. Nu ska jag byta fokus. Tjejerna börjar bli hungriga så här ska lagas ryggbiff med örtsmör och klyftpotatis. Livet är så häftigt tycker jag!!! Ena stunden finns det tankar om vårt allra innersta väsen, i nästa stund steker man en köttbit och lyssnar på Justin Bieber. Jag älskar kontrasterna och jag hoppas att jag lyckas förmedla just det, kontraster, här på bloggen.
 
KRAM
1 Tove :

skriven

Åh, jag blir alldeles lycklig när jag ser ett nytt inlägg författat av dig, då vet jag på förhand att jag har några minuters givande läsning framför mig. Detta inlägg var verkligen ett som spär på den känslan. Jag tror att min höst (sjukskriven högpresterande chef som arbetat alldeles för mycket under flera år) har börjat öppna upp sidor och tankar hos mig som tidigare varit avstängda, bortprioriterade, eller av något annat skäl inte tillåtits komma fram och då är det som balsam för själen att läsa dina funderingar och resonemang på temat. Jag har under hösten testat på samtalsterapi, dels via Företagshälsan och så via en privat psykoterapeut. Det har hjälpt och hjälper mig väldigt mycket. Psykoterapeuten har jag att tacka för väldigt mycket, utan honom är jag övertygad om att jag inte vänt mitt mående så (relativt) snabbt. Jag har fortfarande lång väg att vandra men de flesta dagar känns det som att jag är på rätt väg i alla fall. Trots alla tårar, depressiva tankar, ilska, besvikelse etc denna höst skulle jag inte vilja ha en enda dag ogjord. En ohållbar arbetssituation har öppnat upp en annan värld för mig, en värld där jag känner, ser, hör, vet, tillåter både skratt och tårar och det är jag väldigt glad över. Jag hoppas bara att jag tids nog kan hitta en fungerande arbetssituation så att jag kan kombinera detta med ett roligt o stimulerande jobb. Tack igen Caroline för en underbar blogg! Kram från Tove

Svar: Godmorgon Tove!

När jag ser att jag har fått en ny kommentar märker jag att jag, om än så lite, stålsätter mig inför att det kan vara en ny kommentar i stil med "du som skriver om lycka verkar vara en bluff"... Det är en förnimmelse jag får och som på någon sekund passerar förbi, jag märkt det på senare tid.

Och så får jag läsa det som du har skrivit, det är värt varje elakt ord (de är förvisso inte så många om jag slår ut dem över året) och det är värt varje sekund av arbete med bloggen. Även om jag skriver för att det är oerhört skönt och ibland lindrande så är det fantastiskt att även kunna stödja en annan person på det här sättet. Så tack, tack, tack för att du tagit dig tid och skriva så fina ord <3

Och tack för att du delar med dig av din egen situation. Jag tänker på metaforen med kärlekens väg och rädslans väg som jag skrev om i det här inlägget. Vi är många som vandrar och/eller har vandrat på rädslans väg. Lyssnat till den högpresterande delen av oss själv, till exempel. Värderat oss utifrån yttre framgångar, effektivitet, resultat, vårt beteende. Att sluta fokusera på det vi GÖR och istället lägga vår uppmärksamhet på de vi ÄR och det vi, på riktigt, VILL är inte det lättaste. Men för mig är det då, när vi av någon anledning väljer att byta den uppmärksamheten som vi också väljer kärlekens väg. Och jag vet, det är kanske den svåraste förändring vi kan göra under en livstid... Men det är värt tårarna, uppgivenheten, frustrationen, nedstämdheten därför att varje dag, varje steg bygger oss starkare. Och plötsligt en dag så inser man att "jag är ett litet berg som ingen kan rucka på längre". Och då blir livet enkelt på ett annat sätt än tidigare, trots de motgångar som kommer till oss. För ett berg kan ingen rucka på, det kan utsättas för påfrestningar och förändras lite i kanterna men inte på djupet.

Modiga du som låter dig själv få göra den här resan!!! All lycka och styrka till dig <3

KRAM
Caroline

Kommentera här: