Ett decennium

Imorgon är det första september och därmed den officiella övergången från sommar till höst. Det är dags att lägga den här årstiden till handlingarna, och fokusera på det som komma skall. Jag tycker att den här sommaren har känts lång, redan i april kom värmen och början på maj var magisk med varma dagar och ljumma kvällar. Efter fyra månader av svensk sommar känns hösten välkommen, denna speciella tid som ofta andas förhoppningar om framtiden och innebär nystarter på olika sätt. I vanlig ordning går jag en intensiv jobbhöst till mötes men kanske en lugnare höst, rent känslomässigt, än på många år ♥
 
Det är naturligtvis fantastiskt skönt, att de "tjattrande aporna" i huvudet har lugnat ner sig betydligt. Vissa stunder är det till och med tyst därinne, vilken märklig och samtidigt rogivande förändring. En konsekvens av att hitta ett inre lugn är dock att det är svårare för mig att hitta skrivarglöden. Vad ska jag nu reflektera kring och lyfta fram på bloggen? Den har ju fungerat som en ventil i tio år, sedan hösten 2006 då jag var sjukskriven på halvtid under några månader på grund av en depression och utmattning. Det var då jag både började blogga själv samt började följa ett antal andra bloggar. Det var en skön flykt från verkligheten, och samtidigt en kraftfull kanal för att rensa ut negativa energier samt att fylla på med nytt.
 
Jag har skrivit om massor av saker naturligtvis men kanske framförallt om mina kärleksrelationer. Den svåra tiden innan, under och efter en skilsmässa. Frustrationen över att tappa fotfästet i en relation med en gift man och jobbet med att läka ihop de sår som uppstod under den tiden. De inre förhandlingarna som ofta pågick under de senaste två åren, på grund av en man som jag så gärna ville skulle vara rätt för mig. Osäkerheten kring vad jag saknade, vad jag letade efter. Allt detta skrev jag om och det hjälpte mig många gånger, ibland bara för stunden men också över tid för att komma vidare med mig själv.
 
Och nu? Kanske har jag blivit gammal och trött? Eller gammal och klok? Eller bara gammal? Eller bara klok :-) Inte vet jag fullt ut vad som ligger till grund för den här förändringen men jag känner inte längre något behov av att förhandla. Jag vill bara vara, se vart livet för mig.
 
Självklart går det upp och ner. Den acceptansen har jag funnit, det är sådan jag är. Jag kommer aldrig att enbart röra mig framåt på en stabil motorväg i lagom hastighet. Det är lite guppigt, lite smalt, ibland fantastiskt komfortabelt, ibland lite osäkert vart vägen tar mig. Men så funkar jag. Take it or leave it.
 
Och just det faktumet kanske ligger till grund för att skrivarkrampen är högst tillfällig. Även om version 2,0 av Caroline är mer stabil och "användarvänlig" så kommer det nog att uppstå buggar med jämna mellanrum som behöver fixas till... Och det är då bloggen kommer in i bilden, på samma sätt som tidigare ♥
 
Tio års jubileum i år, det blir nog tio till...
 
KRAM
1 Anonym:

skriven

Varför så viktigt att poängtera den gifta mannen? Var du själv gift när du hade en reaktion med honom? Varför skriver du inte det om det är så viktigt? Var du också otrogen, eller?! Det framkommer aldrig... För hur länge har du varit skild och hur länge har du haft relationer med andra män? Dina historier och årtal går inte riktigt ihop..,

Svar: Lustigt att så fort jag nämner den relationen, vilket sker väldigt sällan enligt min uppfattning, så får jag den här typen av kommentar. Gissar att det är du som återkommer, eller så har jag ett litet entourage av personer som uttrycker sig på samma sätt ;-)

"Varför är det så viktigt att poängtera den gifta mannen?" Ja du, han var en av de tre män som betydde mycket det senaste decenniet då jag bloggat så det framstår inte som konstigt (för mig) att han nämns med några ord i en text som ju onekligen inte handlar om honom utan om reflektioner kring dåtid-nutid-framtid kopplat till bloggen.

Jag tror aldrig att jag har gett sken av att något sätt vara felfri på den här bloggen, tror också att det är en anledning till att vissa tycker mycket om den och att andra stör sig på mig. Men trots att jag väljer att vara privat ibland kommer jag aldrig att berätta varenda detalj om mina tidigare relationer och mitt liv, eftersom de naturligtvis involverar andra personer. Är du oerhört intresserad av att veta mer kan du gärna maila mig på sistercarro@hotmail.com med ditt riktiga namn och mailadress så kan jag förklara lite mer kring "mina historier och åratal".

Ha en riktigt skön lördag!!!

2 Anonym:

skriven

Varför så viktigt att poängtera den gifta mannen? Var du själv gift när du hade en reaktion med honom? Varför skriver du inte det om det är så viktigt? Var du också otrogen, eller?! Det framkommer aldrig... För hur länge har du varit skild och hur länge har du haft relationer med andra män? Dina historier och årtal går inte riktigt ihop..,

3 Anonym:

skriven

Vilken härlig känsla, lugn och frid. Det är du väl unnt!
Stor varm kram ❤️
Erika

Svar: Tack fina du <3
Hoppas att du har en varm och skön vecka, kramar!!!

4 Anonym:

skriven

Varför så viktigt att poängtera den gifta mannen? Var du själv gift när du hade en reaktion med honom? Varför skriver du inte det om det är så viktigt? Var du också otrogen, eller?! Det framkommer aldrig... För hur länge har du varit skild och hur länge har du haft relationer med andra män? Dina historier och årtal går inte riktigt ihop..,

Svar: Jag har redan svarat dig på den här kommentaren, maila gärna på sistercarro@hotmail.com med din riktiga identitet så kan jag jag bemöta dina frågeställningar där istället. Ha en skön helg!

5 Jenny:

skriven

Åh <3 Jag måste säga det igen. Du har gått igenom samma saker som jag, utmattning, depression, livskris med skilsmässa, som ensamstående, och allt annat som är så aha upplevelser, hur jag känner och upplever saker. Vi är i samma ålder, och jag delar verkligen dina sunda, fina tankar om livet - hur man ska komma upp i banan och ta hand om sig själv, och du är så lik mig hur jag fungerar. Har alltid som du bara kört på, jobb, livet i stort, jag har inte lyssnat på mig själv, tagit hand om mig själv, utan alltid satt andra i första fokus, att finnas där och hjälpa andra,. och stora krav på mig själv, för jag vill vara en god arbetskollega och vän, och familjemedlem.. men i längden går det inte att tänka på sig själv mera, man kraschar en dag, och den smärtan är enorm. Det känns som jag går i dina skor nu, i den fas jag är, du har tagit dig så enormt mycket längre, och dit vill jag nå en dag, du ger mig tro och hopp att jag en dag kommer att nå dit! Din blogg är nu en del av min terapi! Det känns som att det en dag kommer att finnas ljus även för mig! Tack, tusen tack, att du finns! Sluta inte blogga! :) Det känns som att jag hittat mig själv i din blogg, en blogg som jag skulle kunna ha skrivit själv, i mycket det du skriver, och det är så härligt, om man får säga så.. att jag hittat dig, för jag kan sätta mig in i det du skriver och förstå exakt, för att jag också upplevt och känt samma, och jag har delat det du delat, fast i min värld då :) Det är något jag faktiskt har känt många gånger att jag önskar jag kunna finna någon som gått igenom det jag gått igenom, tankar och känslor, hela livs situationen man är och varit i, hur man fungerar som person. Så att man då ska kunna få stöd i det "jag" som jag är. Och nu har jag hittat ett stort stöd och hjälp här. Du ger mig den motivation jag behöver för att gå vidare i livet! Tack! <3 Kram Jenny

Svar: Hej igen Jenny :-)

Återigen, stort tack för att du tar dig tid och skriva till mig om hur bloggen berör dig, det är oerhört värdefullt ska du veta <3 Den här våren har jag inte haft så mycket energi över till bloggen och en del andra saker, dina ord ger mig verkligen en mental skjuts att börja igen med bloggen, för den har varit en värdefull ventil genom åren!

Dina tankar låter verkligen sunda och insiktsfulla tycker jag, ett första steg mot sann förändring och utveckling är ju medvetenhet. Medvetenhet om ens val, de man gjort tidigare och de man står inför just nu, medvetenhet om vilka uppfattningar man har som sig själv, vad man kan och inte kan, vad man är värd och inte värd, vem man är och vem man vill vara.

Det är en smärtsam och tuff resa, att välja kärlekens väg i livet, men min erfarenhet är i alla fall att det finns ingen annan väg. Jag vandrade själv på rädslans väg i många år, i tron om att den var bäst och enklast att gå på men det är den INTE. Kärlekens väg är snårig, trång, och lång men den är också kantad av ljuvliga saker. Kanske inte först, kanske inte ens efter 100 mil. Men om man orkar och vågar fortsätta att gå på den vägen så inser man till slut att det är den enda väg att välja i det här livet <3

STOR KRAM

Kommentera här: