Imorgon är det första september och därmed den officiella övergången från sommar till höst. Det är dags att lägga den här årstiden till handlingarna, och fokusera på det som komma skall. Jag tycker att den här sommaren har känts lång, redan i april kom värmen och början på maj var magisk med varma dagar och ljumma kvällar. Efter fyra månader av svensk sommar känns hösten välkommen, denna speciella tid som ofta andas förhoppningar om framtiden och innebär nystarter på olika sätt. I vanlig ordning går jag en intensiv jobbhöst till mötes men kanske en lugnare höst, rent känslomässigt, än på många år ♥
 
Det är naturligtvis fantastiskt skönt, att de "tjattrande aporna" i huvudet har lugnat ner sig betydligt. Vissa stunder är det till och med tyst därinne, vilken märklig och samtidigt rogivande förändring. En konsekvens av att hitta ett inre lugn är dock att det är svårare för mig att hitta skrivarglöden. Vad ska jag nu reflektera kring och lyfta fram på bloggen? Den har ju fungerat som en ventil i tio år, sedan hösten 2006 då jag var sjukskriven på halvtid under några månader på grund av en depression och utmattning. Det var då jag både började blogga själv samt började följa ett antal andra bloggar. Det var en skön flykt från verkligheten, och samtidigt en kraftfull kanal för att rensa ut negativa energier samt att fylla på med nytt.
 
Jag har skrivit om massor av saker naturligtvis men kanske framförallt om mina kärleksrelationer. Den svåra tiden innan, under och efter en skilsmässa. Frustrationen över att tappa fotfästet i en relation med en gift man och jobbet med att läka ihop de sår som uppstod under den tiden. De inre förhandlingarna som ofta pågick under de senaste två åren, på grund av en man som jag så gärna ville skulle vara rätt för mig. Osäkerheten kring vad jag saknade, vad jag letade efter. Allt detta skrev jag om och det hjälpte mig många gånger, ibland bara för stunden men också över tid för att komma vidare med mig själv.
 
Och nu? Kanske har jag blivit gammal och trött? Eller gammal och klok? Eller bara gammal? Eller bara klok :-) Inte vet jag fullt ut vad som ligger till grund för den här förändringen men jag känner inte längre något behov av att förhandla. Jag vill bara vara, se vart livet för mig.
 
Självklart går det upp och ner. Den acceptansen har jag funnit, det är sådan jag är. Jag kommer aldrig att enbart röra mig framåt på en stabil motorväg i lagom hastighet. Det är lite guppigt, lite smalt, ibland fantastiskt komfortabelt, ibland lite osäkert vart vägen tar mig. Men så funkar jag. Take it or leave it.
 
Och just det faktumet kanske ligger till grund för att skrivarkrampen är högst tillfällig. Även om version 2,0 av Caroline är mer stabil och "användarvänlig" så kommer det nog att uppstå buggar med jämna mellanrum som behöver fixas till... Och det är då bloggen kommer in i bilden, på samma sätt som tidigare ♥
 
Tio års jubileum i år, det blir nog tio till...
 
KRAM