Ett decennium

Caroline filosoferar, Personlig utveckling / Permalink / 5
Imorgon är det första september och därmed den officiella övergången från sommar till höst. Det är dags att lägga den här årstiden till handlingarna, och fokusera på det som komma skall. Jag tycker att den här sommaren har känts lång, redan i april kom värmen och början på maj var magisk med varma dagar och ljumma kvällar. Efter fyra månader av svensk sommar känns hösten välkommen, denna speciella tid som ofta andas förhoppningar om framtiden och innebär nystarter på olika sätt. I vanlig ordning går jag en intensiv jobbhöst till mötes men kanske en lugnare höst, rent känslomässigt, än på många år ♥
 
Det är naturligtvis fantastiskt skönt, att de "tjattrande aporna" i huvudet har lugnat ner sig betydligt. Vissa stunder är det till och med tyst därinne, vilken märklig och samtidigt rogivande förändring. En konsekvens av att hitta ett inre lugn är dock att det är svårare för mig att hitta skrivarglöden. Vad ska jag nu reflektera kring och lyfta fram på bloggen? Den har ju fungerat som en ventil i tio år, sedan hösten 2006 då jag var sjukskriven på halvtid under några månader på grund av en depression och utmattning. Det var då jag både började blogga själv samt började följa ett antal andra bloggar. Det var en skön flykt från verkligheten, och samtidigt en kraftfull kanal för att rensa ut negativa energier samt att fylla på med nytt.
 
Jag har skrivit om massor av saker naturligtvis men kanske framförallt om mina kärleksrelationer. Den svåra tiden innan, under och efter en skilsmässa. Frustrationen över att tappa fotfästet i en relation med en gift man och jobbet med att läka ihop de sår som uppstod under den tiden. De inre förhandlingarna som ofta pågick under de senaste två åren, på grund av en man som jag så gärna ville skulle vara rätt för mig. Osäkerheten kring vad jag saknade, vad jag letade efter. Allt detta skrev jag om och det hjälpte mig många gånger, ibland bara för stunden men också över tid för att komma vidare med mig själv.
 
Och nu? Kanske har jag blivit gammal och trött? Eller gammal och klok? Eller bara gammal? Eller bara klok :-) Inte vet jag fullt ut vad som ligger till grund för den här förändringen men jag känner inte längre något behov av att förhandla. Jag vill bara vara, se vart livet för mig.
 
Självklart går det upp och ner. Den acceptansen har jag funnit, det är sådan jag är. Jag kommer aldrig att enbart röra mig framåt på en stabil motorväg i lagom hastighet. Det är lite guppigt, lite smalt, ibland fantastiskt komfortabelt, ibland lite osäkert vart vägen tar mig. Men så funkar jag. Take it or leave it.
 
Och just det faktumet kanske ligger till grund för att skrivarkrampen är högst tillfällig. Även om version 2,0 av Caroline är mer stabil och "användarvänlig" så kommer det nog att uppstå buggar med jämna mellanrum som behöver fixas till... Och det är då bloggen kommer in i bilden, på samma sätt som tidigare ♥
 
Tio års jubileum i år, det blir nog tio till...
 
KRAM

Sliding doors

Caroline filosoferar / Permalink / 1
Imorgon är det en stor dag ♥ Då börjar Majken förskoleklass och Irma börjar tvåan, hur kunde mina tjejer bli så stora så fort??? Och jag som inte har åldrats en dag, haha! Känns härligt att de äntligen får gå i skolan, bägge två. Det har de längtat efter.
 
Den här dagen som kortet är taget på bär jag för övrigt med som ett fint minne till kommande ruggiga novemberkvällar. Det var en av de sista varma dagarna innan semestern var slut och vi hade en sådan där riktigt härlig stund i skärgården med extra allt. Även om jag älskar Bohusläns karga klippor i själ och hjärta så har jag fått inse under årens lopp att Stockholms skärgård också har en hel del att erbjuda :-)
 
Så var det redan den 17:e augusti, fortfarande sommar enligt kalendern fast det onekligen känns ganska höstigt just nu. I måndags fick jag "akut" köpa en höstjacka och idag på vägen hem en sjal... Funderade allvarligt på vantar också men det vägrar jag att börja med redan. Då är det bättre att frysa lite ;-)
 
Jag gillar verkligen den här tiden på året, det har jag alltid gjort. Det är på något sätt möjligheternas tid, omstarter och nystarter är ett välkommet inslag. Jag minns att jag förra hösten var lite vemodig, hade jag kunnat backa bandet så hade jag ruskat tag om mig själv och sagt "skärp dig!"... För det fanns verkligen ingen vettig anledning till att jag var deppig men, förstås, jag tyckte ju det då. 
 
Jag satt härom kvällen och läste igenom en del inlägg från förra sommaren och hösten, jag tycker att det är värdefullt någon gång ibland att backa bandet och verkligen minnas vad jag tänkte och kände vid den tidpunkten. Om någon förutseende "typ" hade sagt till mig där och då vart jag skulle befinna mig idag hade jag nog inte trott på det. Men outgrundliga äro herrens vägar, eller hur...
 
Jag fascineras av tanken på budskapet i filmen "Sliding doors". Så, till synes, obetydliga val som vi gör som formar hela vår framtid. Vem vi till exempel blir kära i, gifter oss med och får barn tillsammans med. Det är ju egentligen en otrolig slump att just mina barn blev till, eller dina. Hade vi gått ut på krogen kvällen innan, eller kvällen efter, så kanske vi hade träffat en annan person som vi blivit dödligt förälskade i. Och därmed hade vi satt helt andra barn till världen... Jag tror inte en sekund på att det enbart finns några få människor där ute som är våra själsfränder. Det finns förstås tusentals människor runt om i världen som vi skulle kunna falla för, det är nog snarare en fråga om tur och timing om vi gör det eller inte. Samtidigt är det ju kanske inte så himla lätt att hitta "helt" rätt, om man nu någonsin gör det. Och det kanske inte heller behöver vara "helt" rätt? Vad finns det då att utveckla hos sig själv och den andra personen? Vad finns det då att utmanas av?
 
Men för att vända på steken så kan jag ibland känna en så otroligt stark samhörighet med vissa människor. Det är som att våra vägar har korsats förut, i en annan tid. I ett annat liv. Efter att ha pratat en kort stund så förstår vi varandra, kommunikationen flyter så som en dans som går av sig självt. Utan ansträngning infinner sig ett flow, ett lugn, en lyckokänsla. Det är inte så många gånger jag har upplevt det på riktigt men det har hänt och det är otroligt häftigt. Kanske har jag då mött en tidigare själsfrände? Någon som har varit en stor och betydelsefull del av mitt tidigare liv?
 
Ibland blir jag inte klok på vem jag är och vad jag tror på. Jag är rationell och andlig på samma gång. Tror på slumpen, och på ödet. Men det kan väl få vara så? Allting måste ju inte vara "antingen eller" här i världen...
 
Vad tror du? Är den sanna och enda kärleken en utopi eller är den fullt möjlig? Hur många själsfränder finns det egentligen där ute? Är allting förutbestämt eller styrs vi enbart av slumpen? Och har vi vandrat på jorden tidigare? Eller är det här den första, och enda, vändan :-)
 
KRAMAR

Budapest ♥

Njutbart / Permalink / 2
Ett par dagar i Budapest tillsammans med Jocke och mina vänner Jessica och Daniel fick avsluta den här sommar(semestern) 2016. En fantastisk stad som jag redan längtar tillbaka till. Vi bodde på hotel Boscolo och det kan jag verkligen rekommendera, ett klassiskt lyxhotell med fina rum och härlig frukost som serverades i en magnifik miljö. Det berömda café New York återfinns i hotellets entréplan. På den här bilden befinner vi oss dock vid det gamla slottet, hela staden kryllar ju av vackra byggnader men det här är förstås något utöver det vanliga!
Vackra byggnader på dagtid i solgasset, när mörkret faller på är det istället massor av lampor som lyser upp en del av stadens mäktigaste byggnader och det var så stämningsfullt ♥
Plötsligt händer det... Den sökande och ibland lite oroliga själen blev lugn. Och min intention är att det ska förbli så den här gången, det är nämligen en jäkligt skön känsla ;-)
Fredagskvällen blev helgens bästa, vi började med omsorgsfullt gjorda drinkar på stadens mest anrika hotell Four Seasons. Jag tyckte att det var charmigt att hon som gjort drinkarna kom ut i hotellfoajén enbart för att höra vad vi tyckte om dem, när vi sade att de var de bästa vi testat i Budapest blev hon väldigt nöjd. En kort promenad bort från Four Seasons ligger den italienska restauragen Pomodoro och den är väl värd ett besök. Riktigt trevlig personal, jättegod mat och mycket prisvärt. Ett hett tips om du tänkte åka till Budapest snart. Vilket jag verkligen tycker att du ska göra!
Efter en lång middag med mycket vin och grappa åkte vi till "360 bar" som ligger högst upp på ett tak, inte så långt ifrån vårt hotell. Vi förevigade oss själva i hissen upp, man kan ju tro att jag och Jocke fått något suspekt i våra drinkar tidigare under kvällen ;-)
Kvällen avrundades på bästa fjortismanér med en flaska mousserande och några cigarrer på en parkbänk (kanske mest parkbänken som var fjortis vid närmare eftertanke...) och därefter riktigt god gyros kebab vid femsnåret på morgonen. Så otroligt befriande att någon gång om året ha en sådan galen kväll.
Glömde... Femtioelva selfies på kebabstället är kanske också lite fjortis...
 
Tillbaka i hemmets trygga vrå efter en superhärlig helg i en superhärlig stad!!! Nu kan hösten komma, jag känner mig redo för vad den har att erbjuda. Och jag är så glad över att jag tycks ha hittat det där lugnet som jag har letat efter så länge. Och nej, jag har inte hittat det i någon annan. Jag har hittat det i mig själv. Men anledningen till att jag har hittat lugnet är för att jag har varit sann mot mig själv. Och det är f*n inte det enklaste, jag kan mer än väl förstå drivkraften i att välja den enkla vägen. Men om man inte är helt nöjd med sin tillvaro, då blir aldrig den vägen enkel. Inte över tid. Välj kärlekens väg och har tilltro till att den bär dig framåt, även om vägen är snårig ibland. Våga vara kvar i det som är jobbigt. Ha tilltro till att allt kommer att ordna sig. Och glöm aldrig att lycka inte är en plats... Det är en resa. Som pågår hela, hela tiden.
 
Ta hand om dig, stor kram ♥
Till top