Vemod

Vi är de vi är. Vi har alla en brokig palett av sinnestillstånd som kommer och går. Jag har ganska bra koll på mina inre röster idag, eller på min inre besättning om man så vill. Jag tror aldrig att jag kommer att bli av med mitt vemod som då och då knackar på, eller rättare sagt tar över för en stund. Det har varit min följeslagare så länge jag kan minnas, ända sedan jag var riktigt liten. Idag är en sådan dag när vemodet har fått fäste inom mig. Jag har funderat över varför det har blivit så och det är flera saker som mina tankar upptas av.
 
På tisdag opereras jag. Det är så nära nu och plötsligt slår det mig att det KAN finnas ytterligare förändringar som testerna ännu inte visat. Det KAN leda till större operationer med infertilitet och för tidigt klimakterie som följd. Det KAN vara cancer. Jag har medvetet valt att inte tänka så mycket, inte oroa mig, Men nu är det så nära och den värsta tiden kommer helt klart att vara veckorna efter operationen fram tills dess att analyserna är helt klara. Puh.
 
Sist jag sövdes och gjorde ett ingrepp var när jag gjorde en abort för några år sedan. Det var en jobbig tid och kanske är det de minnena som också kommer tillbaka nu. Allting finns ju inom oss, alla minnen. Allt det glada. Allt det tunga.
 
En anledning till att jag känner ett vemod kan också ha att göra med att jag har börjat yoga mycket mer frekvent den sista tiden. Jag tror på att det är vägen till mitt hjärta, att hitta in i mig själv igen fullt ut. Minst en timme om dagen har jag yogat och jag märker skillnad. Jag tror att yoga är livsavgörande för att verkligen kunna hitta fram till och ha ett rikt liv, på alla nivåer. Inifrån och ut ♥
 
Imorgon är det visning av mammas och pappas lägenhet. Snart är den ett minne blott. Jag fick prata lite med mamma häromdagen, hon var ledsen och förvirrad. Jävla, jävla skitsjukdom. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom att behöva leva med och jag önskar ingen få se sin förälder tyna bort i den sjukdomen. Den är så fruktansvärt ovärdig. När jag var nere i Göteborg senast fick mamma en panikångestattack i mina armar. Det var ju inte så här hon skulle få avsluta sina dagar, 40 kg lätt och spröd som en liten fågelunge. En fågelunge med mycket ångest som till och från river i hennes kropp. Lilla mamma. En del av mitt vemod handlar om dig.
 
Jag såg idag på ett FB att ett norskt par som jag umgick med i perioder under mina utbildningsår till kommunikolog gift sig. Två fantastiska människor på alla sätt, så mycket roligt som jag hade med dem. Jag minns speciellt en sommarnatt för något år sedan då de "gifte sig" vid havskanten med mig och en annan person som vittnen. Jag känner ett vemod för att den tiden är förbi och inte kommer tillbaka, det är förvisso roligt att kunna följa bägge två på avstånd via FB men det kan ju också leda till saknad någon gång emellanåt. Härliga människor som passerar i ens liv under en period, gör avtryck i ens själ och sedan vandrar vidare. Det är ju förvisso sådant livet är. Vackert, vemodigt, smärtsamt, virvlande, spännande, magiskt.
 
Jag känner också ett vemod över att min älskade dotter Majken har haft sitt femårskalas idag och att jag inte fått dela den dagen med henne (och med Irma). Att jag missar halva deras uppväxt. Att jag är deras mamma i hjärtat på heltid men i verkliga världen endast hälften av dagarna. Hälften av livet. Allhelgonahelgen 2015 tillbringas helt utan deras närvaro i mitt liv.
 
Så. nu känns det bättre. Att skriva om det som pågår i mitt inre är nästan alltid välgörande för mig. Och ibland går jag tillbaka och läser, det är också värdefullt att kunna göra det. Minnena kommer och går, orden på bloggen består :-)
 
Tack bloggen för att du finns, tack till dig som läser. Jag önskar dig en magisk kväll, denna sista i oktober 2015.
 
KRAM
1 Anonym:

skriven

Tack för att du delar med dig. Tänker extra på dig kommande veckor och framförallt på tisdag.
Jag ska följa ditt exempel och för mig själv bena ut vemodet när det dyker upp. Idag beror det till största del på att tänka på min mamma som gick bort för två månader sedan efter en kort tids sjukdom enbart 64 år. Livet är inte rättvist, men jag tror ändå att vi som individer i många lägen kan välja hur vi vill uppleva livet och på vilket sätt det ska påverka oss. Eller snarare välja hur vi vill påverkas och hantera upplevelsen.
Kram till dig denna lördagkväll
Erika

2 Anonym:

skriven

Tack för att du delar med dig. Tänker extra på dig kommande veckor och framförallt på tisdag.
Jag ska följa ditt exempel och för mig själv bena ut vemodet när det dyker upp. Idag beror det till största del på att tänka på min mamma som gick bort för två månader sedan efter en kort tids sjukdom enbart 64 år. Livet är inte rättvist, men jag tror ändå att vi som individer i många lägen kan välja hur vi vill uppleva livet och på vilket sätt det ska påverka oss. Eller snarare välja hur vi vill påverkas och hantera upplevelsen.
Kram till dig denna lördagkväll
Erika

Svar: Godkväll Erika!
Tack för din omtanke <3 Jag skickar över en styrkekram tillbaka till dig, gissar att du fortfarande befinner dig i en sorgeprocess. Döden kommer nog alltid som en chock men än mer när det går så hastigt. Och i så unga år. Min mamma är gammal, 80 år, så hon har ju ändå fått ha många goda år innan hennes Alzheimers började bryta ner henne ordentligt vilket har skett de senaste åren och allra värst sedan i början på sommaren. Men det är fortfarande, förstås, tungt att behöva uppleva hur en sjukdom fullkomligt tar över en förälder. Jag hoppas att du har ett bra stöd omkring dig. Och att du har ett bra stöd i dig själv. Vår viktigaste relation...

Hoppas att du har en mysig och skön allahelgonakväll, kram!!!
Caroline

3 Anonym:

skriven

Wow, dina ord träffar mig rakt i hjärtat! Jag är en glad person utåt och även inuti, men som ständigt bär på ett vemod som jag lärt mig tycka om, och som fått mig att inse är en del av det som är jag. Det får mig att inse vad som är viktigt för mig.
Min pappa (då 56 år) gick bort efter en tids cancer ett dygn efter att jag födde min son och i det kaos som följde hann jag inte med att sörja. Jag glädjes heller inte fullt ut att jag fått min son men jag förträngde dessa motsträviga känslor under flera år och känner mig, nu sex år senare, ännu inte läkt. Detta vemod finns i mig men jag känner mig som sagt ändå stark i det.

Det är väldigt givande att följa dig, tack! Jag hoppas det går bra för dig på tisdag, så fint att du delar med dig av detta.

Svar: Tack snälla för din fina och personliga kommentar!!! Vi är nog fler än vad man kan tro som har ett vemod inom oss, mer eller mindre hela tiden. Jag tror att det faktiskt är en gåva. Inte bara av ondo utan det gör en kanske lite mer levande. Lite mer tänkande och inkännande.

Vilken gripande berättelse, om din pappa och son. Kan livets cirklar bli mer påtagliga än så? En människa går till andra sidan och en ny kommer hit. Och kanske tar de lite av varandra, och ger lite till varandra medan de passerar gränserna... Som utomstående är det smärtande vackert på något sätt.

Hoppas att du fortsätter att finna din väg, att både kunna fortsätta läka och samtidigt leva med den saknad som sannolikt alltid finns där.

Mer och mer tänker jag på hur livet är som yin och yang. Ljus och mörker. Rörelse och stillhet. Jag tycker att det blir lättare att förlika mig med allt som sker med den förståelsen. Att allt hör samman <3

Hoppas att du får en fin kväll, tack igen för dina ord!!!
Caroline

4 Fru H:

skriven

Hej där!
Nu har jag inte varit o hälsat på hos dig på länge (i bloggen menar jag ju då, inte hos dig personligen) märker jag för du har ju börjat skriva igen! Vad kul! Och vad glad jag blir att du är tillbaka! Har saknat dig!
Förstår av det du skriver att du gjort en väldig resa på kort tid. Så många tråkigheter men så glädje också med nya kärleken. Tänker om mannen som gjort dig så illa tidigare att det är hans förlust att släppa dig. Som Julia Roberts säger i filmen Pretty Woman " big mistake" och det kommer han kanske också på så småningom... Du känns verkligen som en fantastisk person, genomärlig, genuin och jordnära och med ett väldigt stort hjärta❤️!
Lycka att höra om din nya fantastiska kärlek, sorg över din kommande operation. Hoppas det går bra, håller alla tummar för dig. Och så starkt av dig att dela med dig! Älskar din blogg, ändra aldrig på det du skriver för att nån annan är obekväm med det, du ska ha den precis som du vill. För den är din och bara din! Och jag gillar'n!
Många många kramar o lyckosparkar

Svar: Godmorgon och välkommen tillbaka <3

Vad kul att du läser igen och TACK för det du skriver!!! Tack för din omtanke, dina reflektioner och snälla ord. Ja, det har varit mycket... På gott och ont, inser allt mer att mentala muskler byggs under påfrestning och nedbrytning kopplat till vila och reflektion. Precis som med våra fysiska muskler. Allt hänger ihop, och samma framgångsfaktorer funkar i så många olika sammanhang. Det är häftigt tycker jag.

Bloggen kommer nog alltid att förbli som den är, annars är den ju inte "jag"... Blir lite ledsen ibland av kommentarer vars syfte (tror jag) är att hävda att jag är en bluff och inkonsekvent. Jag tar gärna emot all sorts feedback (om den är konstruktiv) men ibland undrar jag ändå varför det finns vissa som tycks bli provocerade av en blogg som är (kanske brutalt) ärlig?

Hur som helst, varmt välkommen tillbaka hit igen!!! Och hoppas att du mår bra och har en fin höst :-)

KRAAAM
Caroline

Kommentera här: