31 oktober 2015

Vemod

Personligt

Vi är de vi är. Vi har alla en brokig palett av sinnestillstånd som kommer och går. Jag har ganska bra koll på mina inre röster idag, eller på min inre besättning om man så vill. Jag tror aldrig att jag kommer att bli av med mitt vemod som då och då knackar på, eller rättare sagt tar över för en stund. Det har varit min följeslagare så länge jag kan minnas, ända sedan jag var riktigt liten. Idag är en sådan dag när vemodet har fått fäste inom mig. Jag har funderat över varför det har blivit så och det är flera saker som mina tankar upptas av.
 
På tisdag opereras jag. Det är så nära nu och plötsligt slår det mig att det KAN finnas ytterligare förändringar som testerna ännu inte visat. Det KAN leda till större operationer med infertilitet och för tidigt klimakterie som följd. Det KAN vara cancer. Jag har medvetet valt att inte tänka så mycket, inte oroa mig, Men nu är det så nära och den värsta tiden kommer helt klart att vara veckorna efter operationen fram tills dess att analyserna är helt klara. Puh.
 
Sist jag sövdes och gjorde ett ingrepp var när jag gjorde en abort för några år sedan. Det var en jobbig tid och kanske är det de minnena som också kommer tillbaka nu. Allting finns ju inom oss, alla minnen. Allt det glada. Allt det tunga.
 
En anledning till att jag känner ett vemod kan också ha att göra med att jag har börjat yoga mycket mer frekvent den sista tiden. Jag tror på att det är vägen till mitt hjärta, att hitta in i mig själv igen fullt ut. Minst en timme om dagen har jag yogat och jag märker skillnad. Jag tror att yoga är livsavgörande för att verkligen kunna hitta fram till och ha ett rikt liv, på alla nivåer. Inifrån och ut ♥
 
Imorgon är det visning av mammas och pappas lägenhet. Snart är den ett minne blott. Jag fick prata lite med mamma häromdagen, hon var ledsen och förvirrad. Jävla, jävla skitsjukdom. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom att behöva leva med och jag önskar ingen få se sin förälder tyna bort i den sjukdomen. Den är så fruktansvärt ovärdig. När jag var nere i Göteborg senast fick mamma en panikångestattack i mina armar. Det var ju inte så här hon skulle få avsluta sina dagar, 40 kg lätt och spröd som en liten fågelunge. En fågelunge med mycket ångest som till och från river i hennes kropp. Lilla mamma. En del av mitt vemod handlar om dig.
 
Jag såg idag på ett FB att ett norskt par som jag umgick med i perioder under mina utbildningsår till kommunikolog gift sig. Två fantastiska människor på alla sätt, så mycket roligt som jag hade med dem. Jag minns speciellt en sommarnatt för något år sedan då de "gifte sig" vid havskanten med mig och en annan person som vittnen. Jag känner ett vemod för att den tiden är förbi och inte kommer tillbaka, det är förvisso roligt att kunna följa bägge två på avstånd via FB men det kan ju också leda till saknad någon gång emellanåt. Härliga människor som passerar i ens liv under en period, gör avtryck i ens själ och sedan vandrar vidare. Det är ju förvisso sådant livet är. Vackert, vemodigt, smärtsamt, virvlande, spännande, magiskt.
 
Jag känner också ett vemod över att min älskade dotter Majken har haft sitt femårskalas idag och att jag inte fått dela den dagen med henne (och med Irma). Att jag missar halva deras uppväxt. Att jag är deras mamma i hjärtat på heltid men i verkliga världen endast hälften av dagarna. Hälften av livet. Allhelgonahelgen 2015 tillbringas helt utan deras närvaro i mitt liv.
 
Så. nu känns det bättre. Att skriva om det som pågår i mitt inre är nästan alltid välgörande för mig. Och ibland går jag tillbaka och läser, det är också värdefullt att kunna göra det. Minnena kommer och går, orden på bloggen består :-)
 
Tack bloggen för att du finns, tack till dig som läser. Jag önskar dig en magisk kväll, denna sista i oktober 2015.
 
KRAM