Livet & Döden

Ligger vaken bredvid en snusande Majken i en gästlägenhet i mina föräldrars bostadsrättsförening. Snart går flyttlasset härifrån efter 10 år på denna adress i centrala Göteborg. Om någon månad flyttar en ny familj in i mina föräldrars lägenhet och nya minnen kommer att skapas innanför dessa fyra väggar.
 
Min mamma var här för sannolikt sista gången i helgen och det visade sig bli en ren katastrof. Hon hann nog få 20 kraftiga panikångestattacker innan hon var tillbaka på sitt vårdhem igen.
 
Förr eller senare kommer allt det vi samlar på oss under en livstid ut, på ett eller annat sätt. Tror jag. Mamma har så länge jag kan minnas haft en stor oro och ibland ångest inom sig. Hon har varit otroligt snäll, på gränsen till självutplånande. Och samtidigt tvångsmässigt tjatig, all den inre oron har pyst ut på det sättet. Gentemot oss barn och pappa. 
 
Och nu, när slutskedet är nära, är det som att en ocean av ångest sköljer genom hennes späda, lilla kropp. Gång efter annan. Det är så bedrövligt att se, så vansinnigt sorgligt att avsluta sitt liv på detta sätt.
 
Vad kan jag göra för att hedra mammas (kommande) minne? Jag kan göra det som mamma inte förmådde, att hålla de inre demonerna i shack. Jag kan möta livet med nyfikenhet, mod och livskraft. En del av de mörka krafter som sliter i mamma nu bor även inom mig. Aldrig någonsin har jag varit mer motiverad att verkligen möta dem fullt ut. Jag har också en tendens till oro och negativt tänkande. Skillnaden är stor mellan mitt och mammas förhållningssätt, det vet jag, men jag behöver kämpa vidare för att leva ett rikt liv. I nuet.
 
För det jag ser och upplever dessa dagar, det vill jag inte att mina älskade barn ska behöva uppleva framöver. Och det kan självklart ingen råda över, fullt ut. Men jag kan göra det jag kan.
 
Mamma har Alzheimers (och även arvsanlag för sjukdomen har DNA-tester visat) och pappa har många personer med Alzheimers i sin släkt. Sannolikheten att jag har dessa ärftliga gener gissar jag är rätt så stor. Jag funderar på att kolla upp det, för att få det svart på vitt. Pappa säger att jag ska leva som om jag har anlagen för Alzheimers. Idag vet vi tack vare forskningen att denna sjukdom till stor del kan bromsas med hjälp av ett hälsosamt leverne.
 
När döden kommer nära inpå kommer även livet närmre. Kanske är det framförallt det som är att hedra den som är döende? Att ta emot gåvan, insikten om livets oändliga värde ❤️ Det är så lätt att glömma bort det, i detta ständigt pågående brus vi alla är mitt uppe i, dagarna igenom.
 
Livet. Det består endast av en väldig massa "nu" som staplas på varandra. Varje givet ögonblick är egentligen det enda som räknas. Var tacksam för dessa och känn dig levande, just NU.
1 Anonym:

skriven

Ta vara på varandra ❤️
Kram Erika

Svar: Tack <3Ja, det är det enda som betyder något... Att ta vara på sig själv och andra.
KRAM
Caroline

Kommentera här: