Kan vi inte fokusera mer på det som pågår inom oss?

Jag tycker att det är så mysigt hemma nu när alla julinstallationer är på sina platser. Det är inget överflöd av pynt här hemma men det är precis lagom. Alla julsaker åkte fram förra helgen och även årets pepparkakshus är pyntat och på plats. Nu är det bara en gran som ska inhandlas, det får bli i helgen och sedan klär vi den på måndag när jag har tjejerna igen. Eftersom jag åker bort hela julveckan och vi firar helgen innan jul vill jag inte vänta för länge. Hemma hos mig när jag växte upp var det heligt att klä granen någon dag före julafton men ibland behöver traditioner justeras för att passa livet så som det är just nu.
Det här pyntet kommer från SIA Design och har fått hänga med i 2-3 år nu, tycker att det är jättefint och det passar så bra på mitt vardagsrumsbord som går i vitt och grått. Sådärja, det var dagens ytliga reflektion det ;-)
I år kanske jag ska vara lite förutseende och köpa några nya, fina julprydnader på mellandagsrean. Ett år går ju fort så även om det känns lite omotiverande att shoppa julpynt efter jul har jag mer och mer i landat i att jag hellre har några få riktigt fina prydnader än en massa "krafs" här hemma :-)

Tredje dagen hemma nu... Igår var jag lite deppig. Vissa minnen hälsade på och de smärtar fortfarande. Inte som förr men ändå. Och jag kände också en saknad. Jag tror att det var tvunget för min del att försöka stänga av en del av mitt känsloliv i somras, jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Men när jag nu är hemma själv, dag efter dag med mina egna tankar så kommer vissa smärtsamma känslor upp till ytan. Och det är ok, på ett sätt är jag glad för det. Några gånger den här hösten har det oroat mig, att jag inte känner som förr. Inte glädje, inte sorg, inte längtan, inte ilska, inte passion, inte frustration. Inga känslor har varit lika intensiva som förut. Och i svaga ögonblick tänker jag att de aldrig kommer tillbaka igen, att mitt gamla jag inte finns längre.
 
I mitt gamla liv var det en variation av högt och lågt. Då åkte jag "Insane" på Gröna Lund, nu åker jag på sin höjd "Vilda musen". Jag gillar förvisso inte läskiga bergbanor utan åker med glädje de minst skräckinjagande varianterna med mina tjejer när vi besöker nöjesparker. Så det kanske är helt rätt att jag tuffar runt med lite lagom pirr i magen på sina ställen, jag sitter kanske i helt rätt attraktion. Men ÄNDÅ...
 
Ärligt talat, varför är vi inte fler som delar med oss av våra tankar? Jag är övertygad om att alla människor har sitt, sina toppar och sina dalar. Varför bjuder inte fler in andra människor i sitt innersta? Jag tror verkligen att många människor vill lyssna, vill stötta och kanske också vill dela med sig av sitt eget. Jag tror inte att det är någon slump att Martina Haags senaste bok "Det är något som inte stämmer" gick rakt upp på förstaplatsen hos många bokhandlar. Det är modigt att dela med sig av sina innersta tankar och upplevelser i samband med en (offentlig) skilsmässa och också väldigt generöst tycker jag. Hon som är känd kan ju verkligen bidra till att många människor som läser hennes ord kan få känna gemenskap med henne och få stöd kopplat till en tidigare, nuvarande eller kommande svår situation.
 
Om jag kan bidra till att en endaste person därute känner sig mindre ensam med sina tankar och/eller vågar öppna upp sitt innersta och visa upp hela sin mänsklighet för andra så har jag verkligen uppnått något med den här bloggen ♥ När jag själv scrollar igenom mitt flöde på Instagram och Facebook så finns det så många tilltalande och harmoniska bilder som möter mig. Människor som bjuder på allt det vackra och jag tror att många av oss uppskattar det, att för en kort stund vila blicken på perfekt manikyrerade naglar, välsvarvade armar i lyxiga träningskläder, en vacker mässingsljusstake, små ljuvliga bebisar i outfits från märket Livly. Utgår jag från mig själv så skulle jag också vilja ha tillgång till ett "Innergram" som visar på vad som händer INNE i huvudet på människor. Jag hoppas att den här bloggen är ett bidrag på den marknaden, att visa vad som pågår inne i huvudet på en helt vanlig småbarnsmorsa mitt i livet.
 
KRAM
1 Anonym:

skriven

Så klokt skrivet. Vill bidra med en hel del reflektioner kring ditt inlägg men måste laga mat till två hungriga gossar så jag nöjer mig för nu med att lämna ett avtryck då återkommer jag senare med reflektionerna 😊
Tack för dina ord!
Erika

Svar: Lycka till med matlagningen! Jag ser fram emot att ta del av dina reflektioner och ha en mysig fredagskväll <3
KRAM
Caroline

2 Mira :

skriven

Ja. Instagram och många bloggar visar bara allt det mysiga och fina. Tyvärr tror jag att såna flöden får mest följare. Folk vill läsa allt positivt och kanske än mer om ens eget liv inte är perfekt. Mitt år tex har varit kantat av sorg, psykisk och fysisk "ohälsa" men på instagram har jag endast valt att dela med mig av sorgen. Dels för att "inte vara gnällig" och dels för att IG är ett forum där man skriver kort. Hade jag haft en blogg hade jag nog skrivit mer om mina tankar kring mormors död, mina egna hälsoproblem som gjort att jag knappt jobbat under hösten, mina egna prestationskrav, min sorg över att mina föräldrar flyttat 43 mil bort från oss, ångesten över att inte räcka till som förälder när man lever med ständig smärta osv.
Jag har ett väldigt bra nätverk kring mig och har många att prata med - vilket gjort att jag mår bra. Annars är det ju alltid så skönt att skriva av sig. Just därför uppskattar jag din blogg Caroline, för att du skriver om allt, för att du väcker tankar och funderingar kring allt. Kram och trevlig Luciahelg

Svar: Godmorgon Mira!
Tack för det du skriver, kloka ord tycker jag. Jag tänker också på att inte vara "för gnällig" och uppfattas som otacksam inför livet... Lustigt egentligen, vore det inte spännande om vi alla under en endaste dag tappade bort allt vad sociala koder, förutfattade meningar, Jante och Luther heter och bara skrev helt utan filter :-) Undrar vad vi skulle få läsa då på människors konton?

Jag kan verkligen rekommendera två böcker som jag läst/läser och där författaren är så oerhört ärlig och helt befriad från alla borde/måsten/skullen tycker jag. Böckerna heter "När livet stannar" och "Kärleken är starkare än döden" och är skrivna av Malin Sävstam som var en av få i sitt sällskap som återvände levande efter tsunamin 2004. Framförallt den andra boken får mig verkligen att reflektera över min egen tillvaro och hon viker inte undan för något som är jobbigt. Jag gissar att det är en av extremt få positiva delar av att vara med om en sådan katastrof, att du kanske väljer att leva DITT liv på DITT sätt för det finns inget mer att förlora. Och det kan nog vara en befrielse i det. Jag tycker att jag ständigt tränar mig i och fortfarande utmanas i det... Att stå rakryggat för mig och mina val utan att låta "andra" påverka på olika sätt. Jag tror att det handlar så otroligt mycket om tre faktorer: att kunna känna tacksamhet, förlåtelse och acceptans. Det är verkligen svårt i vissa stunder men när det går, då tycker jag att tillvaron är som enklast och ljusast att möta <3

Jag lider med dig att du har och har haft så många själsliga och fysiska utmaningar det här året. Varför är det ofta så, att under en tung period så är det som att våg efter våg slår emot en? Undrar om det finns någon djupare mening med det? Så otroligt värdefullt att du har ett bra stöd, närvarande och varma själar runtomkring dig.

En riktigt fin helg till dig också, stor kram!!!
Caroline

Kommentera här: