Jag vill berätta för dig...

Det här skulle bli ett inlägg med några reflektioner kring mitt 2015. Vad är jag mest glad över? Stolt över? Vad har utmanat mig mest? Vad har varit tufft? Vad har varit lätt? Men när jag gick in på bloggen (har inte varit inne på en vecka eller så, tog en liten paus innan/under julen) så hade jag fått en ny kommentar. En tjej/kvinna som har samma funderingar som en del andra verkar ha som kikar in här ibland. Att jag verkar vara konstant olycklig, jag har väl aldrig varit lycklig? Och att jag föreläser om lycka fast jag uppenbart inte är lycklig själv. Och varför jag skriver om den mannen jag bröt min vänskap med i somras? Är jag besatt av honom? Och hur står Magnus ut?
 
Jag skulle nu vilja berätta något för dig som hände mig för 18 år sedan. 
 
Cabin crew – ready for takeoff… Jag reflekterar inte så mycket kring pilotens uppmaning från cockpit utan tänker mer på att jag själv äntligen är redo för att lyfta. 19 år gammal ska jag nu möta min framtid i Freiburg, Tyskland. Jag ska studera tyska vid Goetheinstitutet i fyra månader och framförallt ska jag vara fri. Fri från mina tidigare trosuppfattningar om mig själv, om den jag har varit. Nu ska jag skapa något nytt, något större. Jag ska äntligen bli den person jag vill vara.

Det är en varm sommardag när jag landar och jag känner mig lycklig. Checkar in på det wohnheim där jag ska bo de kommande månaderna och går sedan ut för att äta middag på restaurang, bara jag och alla mina förväntningar om framtiden. De här månaderna ska bli en nystart för mig. Efter några tuffa år då jag bland annat råkade ut för en svår ridolycka ska jag nu landa på fötterna i vuxenlivet.

De kommande dagarna blir intensiva. Jag fattar tycke direkt för en annan tjej, Camilla, och vi kommer att hålla ihop de närmaste åren. I rummet bredvid mitt bor en italiensk kille, han blir väldigt förtjust i mig och när vi är ute tillsammans på kvällarna är han nära mig hela tiden, lite för nära. Jag tycker att det är jobbigt och beklagar mig inför Camilla. Han är närgången på ett sätt som jag inte är van vid och jag tycker själv att jag förklarar tydligt gång efter annan att jag inte är intresserad av honom. 

När ödeskvällen kommer ska jag och Camilla gå ut själva. Vi har haft det dåliga omdömet att köpa varsin halvliter vodka och Redbull och dricker i oroväckande takt på hennes rum. Framme vid utestället är jag så berusad att jag inte får komma in. Jag tappar kontakten med Camilla och försöker stappla hemåt, en riskfylld färd för en ung tjej som knappt kan stå på fötterna. Jag går fel, hamnar vid en kyrkogård där ett äldre gäng hänger. Efteråt har jag många gånger insett att mitt vuxenliv hade kunnat sluta där för gott, det området som jag hamnade i var vid tidpunkten ett tillhåll för narkomaner och en del kriminella gäng och jag var fullkomligt värnlös. Men en kille följer mig en bit och till slut stapplar jag in på studenthemmet. Har ett svagt minne av att det känns som att mina ögon har vänt sig i sina ögonhålor, jag ser ingenting och får hjälp uppför trappan. Att få in nyckeln i dörren till mitt studentrum visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Då inser jag att dörren till min italienska granne står öppen. Han har fest därinne och jag stapplar in och faller ihop på hans säng. Sedan blir det svart. 

Någonstans i det där svarta hålet känner jag plötsligt hur jag har en tyngd över mig, hur jag gungar fram och tillbaka och hur något hårt trycks in mellan mina ben. Jag hör hur någon flåsar över mig och förstår någonstans vad det är som händer. Men jag kan inte röra mig, kan inte skrika, kan inte slåss. Ingen del av min kropp vill lyda den uppmaning som den näst intill medvetslösa hjärnan ger, ta dig härifrån! Han gör dig illa!

På morgonen lyckas jag släpa mig upp från sängen, hittar min klänning och trosor och stapplar ut från det rum som jag aldrig mer kommer att sätta min fot i. Låser upp min egen dörr, sätter på duschen och de närmaste timmarna blandas det mjuka kranvattnet med det salta från mina tårar...

Varför berättar jag detta för dig? Jo, för att jag aldrig kommer att sluta prata/skriva om det som är svårt, det som är utmanande. Det är mitt lilla bidrag till att skapa en bättre värld, att våga och vilja prata om livets alla sidor. Om några veckor börjar jag volontärarbeta för Tjejzonen för att stötta unga tjejer som mår dåligt och kanske skadar sig själva på olika sätt. När jag blev våldtagen på ett studentrum för 18 år sedan fanns det INGEN som fanns där utan en massa eget tyckande och tänkande. Det fanns ingen som beskrev för mig att livet är så jävla tufft ibland men det är ok och att vi klarar det. Som beskrev att livet är underbart ibland och att vi alla är värda dessa underbara stunder. Som beskrev att livet är både och. Kanske om jag hade fått höra (om och om igen) att livet inte är så jävla enkelt. Men att vi klarar det och att det går att finna ljus i mörka stunder också. Med massor av kärlek, stöd och vetskapen att vi inte är ensamma med våra tankar och upplevelser. Om jag hade fått höra det så kanske min väg tillbaka till mig själv hade blivit lite enklare. Och lite kortare.

Och ärligt talat, så är det alla dessa upplevelser som gör att jag verkligen står på stadiga fötter när jag föreläser om lycka. För tro mig, jag har upplevt bägge sidor av livet. Big time.

♥♥♥

1 Mia (kusin):

skriven

Usch vilken upplevelse! Men är det någon som klarar att gå vidare och gå stark ur en sån upplevelse så är det du fina kusin.
Beundrar ditt sätt att tänka och hantera livets prövningar.

Har själv vart på båda sidorna och har lärt mig att för varje motgång man klarar blir nästa lite lättare att hantera.

Kram

Svar: Ja, det var en tung tid <3
Tack för fina fina ord, Mia!!! Och jag har ju förstått att du också har kämpat och kämpar...

Jag håller verkligen med dig i det du skriver.

KRAAAAM
Caroline

2 Ann-Louise:

skriven

Kram ❤️

Svar: Kram 💖💚💖
Caroline

3 Anneli:

skriven

Jag blev väldigt berörd av din berättelse, Caroline. Starkt och utlämnande. Du är modig och verkar så klok. Fortsätt på din inslagna väg!! ❤️

Svar: Hej Anneli!

Tack för din kommentar och dina fina ord, de värmer mycket 😌

Stor kram!!!
Caroline

4 Tove:

skriven

Vilket gripande inlägg! Jag uppskattar verkligen din blogg, ärligt och berörande nästan alltid. Hoppas du har fina mellandagar! Kram

Svar: Hej Tove, dina ord berör mig! Att lämna ut privata delar av livet är förstås lite läskigt men det du skriver ligger så mycket i linje med det jag vill uppnå med bloggen ❤️

Jag har fina dagar, precis fått tillbaka mina tjejer efter en vecka hos sin pappa 😌 Och tack detsamma!

KRAM
Caroline

5 Sandra:

skriven

Håller med Tove, vilket gripande inlägg. Vet flertalet vänner/bekanta som varit med om liknande situation. Få anmäler och många skuldbelägger sig själva. Så trött på män i denna värld som står för de allra flesta om inte nästintill alla övergrepp och allt våld som sker.
Har svårt att förstå vissa kommentarer som du får. Du verkar helt fantastisk som människa och inte det minsta olycklig. För mig är det ren lycka att få känna alla känslor som finns. Lycka att kunna känna något överhuvudtaget. Att ha en hög EQ är just lycka. Vi är känslomänniskor med olika genetiska förutsättningar, olika bagage och olika förutsättningar att aktivt skapa tillfredsställelse och lycka i våra liv.
Fortsätt att vara du!! Älskar din ärliga blogg. God fortsättning!

Svar: Hej Sandra!
Tack för dina ord <3 Tyvärr är det nog precis som du skriver, väldigt många övergrepp blir aldrig vare sig anmälda eller kanske ens uppmärksammade. Jag anklagade mig själv så många gånger efter den där ödesdigra natten... Jag borde inte ha druckit så mycket, jag borde inte ha gått in i hans rum. Kanske uppmuntrade jag det som skedde... Sorgligt men ack vad lätt det kan vara i sådana situationer att lägga skulden på sig själv. Och ännu värre då när gärningsmän går fria efter rättegång eller med någon månads straff trots tydlig bevisning av olika slag. Själv anmälde jag aldrig, förstod att det aldrig skulle gå att bevisa något. Ord skulle stå mot ord.

Tack snälla för dina fina kommentarer och tankar om lycka, så klokt och "mitt i prick". Tycker jag. "Lycka är att kunna känna något överhuvudtaget", vad jag fastnade för den formuleringen!!! Så sant.

Och jag fortsätter att skriva från hjärtat, med risk för att provocera vissa... Men vetskapen om att vi är många därute som delar såväl erfarenheter av olika slag som värderingar och åsikter gör det värt det.

Att få läsa det här i kommentarsfältet ibland betyder mer än vad jag kanske lyckas förmedla... TACK!!!
Caroline

6 Angelica:

skriven

Usch, så himla starkt att skriva om detta! Jag har, precis som du, upplevt bägge sidor av livet. Från misär till lycka och succé och jag jobbar jättemycket med att förstå att jag förtjänar att vara där jag är idag. Jag tycker verkligen, absolut hundra procent säkert, att din blogg och dina ord hjälper och lugnar en orolig själ på andra sidan skärmen 😊 Jag hoppas aldrig att du slutar blogga! Gott nytt år till dig och de dina, och från hjärtat tack för dina ord som betyder så mycket (också dina vardagsinlägg uppskattas! 👍🏻) 💕

Svar: Hej Angelica!
Vad fint att läsa om den förändring, förflyttning, du har gjort i livet. Och att verkligen unna sig glädje och framgång, känna i sitt innersta att man är värd allt det goda. Så viktigt att kunna göra det!!!

Stort tack för det du skriver om bloggen också, det går rakt in i hjärtat <3 Att få läsa att mina ord ger mening för fler än för mig själv är en sann glädje. Jag vill ju verkligen dela med mig av det svåra såväl som det lätta i tillvaron, därav att det också kommer recept och annat lättsamt mellan varven ;-)

Stor kram till dig och ett riktigt gott och härligt nytt år!!!
Caroline

7 Sofi:

skriven

Vilken gripande historia, du är en stark kvinna
KRam

Svar:
Tack Sofi för det du skriver, ett riktigt gott slut till dig och en härlig start på nästa år!!! KRAM
Caroline

Kommentera här: