3

Tack. Tacksam. Tacksamhet.

Sitter i soffan bredvid världens finaste lilla mops Nemo och testar några nya fotoappar. Lyssnar på skön musik i bakgrunden, blickar ut över ett nystädat vardagsrum. Tittar ner på min kropp som är totalt mörbultad efter ett monsterpass med min PT Rickard imorse. Vänder blicken ut genom ett fönster och ser snön som fortfarande ligger kvar på gatorna, ljusslingorna hos grannarna som lyser upp den begynnande decemberkvällen och det maffiga körsbärsträdet som om några månader åter står i blom precis utanför mina fönster. Och när jag sitter här med den där lille underbara hunden liggandes tätt intill mig så tänker jag att jag vill avsluta det här året med att påminna mig själv om vad jag är tacksam över.
 
Det första som kommer till mig är faktiskt tacksamheten över att jag klarar mig helt själv. Det är en sådan befrielse att jag fattar de stora besluten i mitt liv utifrån att jag vill, inte för att jag måste. Jag och tjejerna klarar oss bra på min lön. Jag kan inte åka utomlands som jag kunde förr, jag har boendekostnader på över 11 000 kronor i månaden, jag köper sällan kläder till mig själv längre och nästan bara om jag har rabattkuponger från MQ, Lindex eller Kappahl. Jag kan inte "unna mig" som förr men jag har min frihet ♥ Jag klarar mig. Det är en himla go känsla.
 
Jag är oerhört tacksam för mitt jobb. Jag har en magisterexamen i offentlig förvaltning från Göteborgs universitet i grunden. Började min karriär som "byråkrat" på Försäkringskassan som sjukpenningbedömare. Idag, snart tio år senare, får jag göra det jag verkligen älskar. Föreläsa för människor om lycka och positiv stress. Får sprida ljus och glädje till människor. Jag får leda grupper framåt, mot sina önskade mål. Jag får utveckla föreläsningar och utbildningar, jag får utbilda kollegor internt i att bli grymma på relationer och på att förändra (sig själva och världen).
 
Jag är så oerhört tacksam för att jag fått bli mamma till två tjejer, till Irma och Majken. På något sätt känns det fortfarande lite overkligt ibland, att just jag som haft en del tuffa strider i livet kunde bli mamma. Att jag hade en sådan tur att få två friska barn som jag får ha till låns. Två flickor som kallar just mig, av alla miljoners miljoner människor i världen, MAMMA.
 
Jag känner tacksamhet över att jag träffade en man för 16 månader sedan som är god i varje del, som är kärleksfull på ett rent och fullkomligt sätt. Som är trygg, rolig, generös, lite tokig, intelligent, stilig, ambitiös och ärlig. Han gör min tillvaro som ibland varit lite "upp och ner" harmonisk och enkel.
 
Jag är också tacksam för min stora, brokiga och tokiga familj. Att min lilla mamma som är så svårt sjuk har så mycket kärlek omkring sig. Jag hoppas att hon vet det. Jag har bett för henne och jag hoppas att hon får det ljus över sig som jag önskat för henne. Jag är tacksam för att jag fortfarande har mina (gamla) föräldrar i livet och att jag har tre syskon som jag är himla glad över. Jag är tacksam för alla kusiner mina två tjejer har och jag är tacksam för alla respektive som tar så bra hand om mina kära syskon.
 
Sist, och kanske störst, så är jag tacksam över mig själv. För att jag är en människa med ett stort hjärta som har så mycket att ge till andra. För att jag vågar möta livet så som det är. För att jag bär mig själv genom detta liv på ett ödmjukt och kärleksfullt sätt.
 
Jag önskar att du också vill ta dig en liten stund ikväll eller imorgon och fundera igenom vad du är extra tacksam för såhär i slutet av 2015. Det är ett fint sätt att avsluta det gamla året och påbörja det nya tycker jag.
 
Stor och varm kram till dig ♥
0

Dessa dagar i NUET

Tiden kring jul och nyår har verkligen blivit värdefull för mig de senaste två åren, en längre paus från vardagen för att hämta hem i NUET, att bara få vara utan alltför mycket stress och press. Självklart är december en intensiv månad för mig också men jag har sänkt ambitionsnivån. Kanske är det en positiv (bi)effekt av att gå igenom en skilsmässa med små barn i bilden, att ekorrhjulet slutar rulla abrubt för en stund och det ger en möjlighet att höja blicken och fråga sig vad som är viktigt och vad som inte är det. En skillnad för min del jämfört med för några år sedan är att jag är betydligt oftare närvarande med mina barn, inte bara fysiskt utan också själsligt. Vilken skillnad det faktiskt är att vara härvarande, inte bara närvarande ♥ Bilden ovan är för övrigt från Skansen som vi besökte innan jul, det var flera år sedan jag var där och det är ju himla mysigt i juletider att släppa tankarna på annat och bara traska runt bland söta hus och söta djur :-)
Vi hade verkligen tur med vädret, det var en sådan där härligt krispig och klar dag då varje por girigt sög åt sig av ljuset (borde ta tillskott av D-vitamin men det står fortfarande på min "to do-list")...
En del djur sov eller befann sig på "annan ort" pga av ombyggnationer men det fanns ändå en och annan invånare att hälsa på.
Fast det sötaste djuret av alla var ändå mitt egna bidrag till parken denna dag (nej, jag syftar inte på silverräven Magnus)!
Jag anade dock ugglor i mossen...
...när framförallt min stora tjej tidigt under dagen plockade fram sin minst charmiga min och lät den bli vår följeslagare under några timmar.
Till slut fanns det bara ett sätt att råda bot på de sura minerna...
Hej "Görans munkar", hej igen min glada tjej Irma :-)

Ja, dessa dagar ♥ De är värdefulla. Och fort går det, väldigt fort. En vecka i Göteborg fullkomligen rusade förbi och om mindre än 50 timmar är det ett nytt år som inträder. Jag undrar ödmjukast vad 2016 kommer att erbjuda för min del. Jag hoppas verkligen att det blir ett fint år, ett lugnt och skönt år med mycket kärlek i olika varianter. Det ser jag fram emot.
 
TACK till dig som läser min blogg, extra tack till dig som tar dig tid att kommentera någon gång. Jag förväntar mig verkligen inte bara kärlek och hejarop här inne men ibland blir jag förvånad (och ledsen) över att flera läsare ifrågasätter hur jag som jobbar som coach och föreläsare verkligen inte tycks leva som jag lär. Jag tycker ju att det är det jag gör! För jag tror på att livet blir så mycket enklare (och rikare) att leva den dag vi slutar kämpa emot utan istället följer med allt det som händer oss under vår livstid. Ingen människa är impregnerad mot svåra stunder, möjligtvis den som inte har en enda betydelsefull relation i sitt liv, och jag tror att det är först när vi förstår det som vi kan möta livet i all dess prakt. Det är en illusion att tro att det "perfekta" livet finns och det är just den insikten som gör livet så oändligt värdefullt. 
 
Så inför nästa år blir mitt löfte att fortsätta dela med mig av ALLT det som jag definierar som livet. Alla dessa sinnestillstånd som sköljer över oss, från tid till annan. Kärlek, frustration, glädje, trötthet, ilska, förvåning, oro, lugn, nervosititet, sorg, förväntan. Alla dessa tillstånd och känslor som gör livet så fullkomligt ovärderligt i all sin operfektion :-)
 
Kram!!!
7

Jag vill berätta för dig...

Det här skulle bli ett inlägg med några reflektioner kring mitt 2015. Vad är jag mest glad över? Stolt över? Vad har utmanat mig mest? Vad har varit tufft? Vad har varit lätt? Men när jag gick in på bloggen (har inte varit inne på en vecka eller så, tog en liten paus innan/under julen) så hade jag fått en ny kommentar. En tjej/kvinna som har samma funderingar som en del andra verkar ha som kikar in här ibland. Att jag verkar vara konstant olycklig, jag har väl aldrig varit lycklig? Och att jag föreläser om lycka fast jag uppenbart inte är lycklig själv. Och varför jag skriver om den mannen jag bröt min vänskap med i somras? Är jag besatt av honom? Och hur står Magnus ut?
 
Jag skulle nu vilja berätta något för dig som hände mig för 18 år sedan. 
 
Cabin crew – ready for takeoff… Jag reflekterar inte så mycket kring pilotens uppmaning från cockpit utan tänker mer på att jag själv äntligen är redo för att lyfta. 19 år gammal ska jag nu möta min framtid i Freiburg, Tyskland. Jag ska studera tyska vid Goetheinstitutet i fyra månader och framförallt ska jag vara fri. Fri från mina tidigare trosuppfattningar om mig själv, om den jag har varit. Nu ska jag skapa något nytt, något större. Jag ska äntligen bli den person jag vill vara.

Det är en varm sommardag när jag landar och jag känner mig lycklig. Checkar in på det wohnheim där jag ska bo de kommande månaderna och går sedan ut för att äta middag på restaurang, bara jag och alla mina förväntningar om framtiden. De här månaderna ska bli en nystart för mig. Efter några tuffa år då jag bland annat råkade ut för en svår ridolycka ska jag nu landa på fötterna i vuxenlivet.

De kommande dagarna blir intensiva. Jag fattar tycke direkt för en annan tjej, Camilla, och vi kommer att hålla ihop de närmaste åren. I rummet bredvid mitt bor en italiensk kille, han blir väldigt förtjust i mig och när vi är ute tillsammans på kvällarna är han nära mig hela tiden, lite för nära. Jag tycker att det är jobbigt och beklagar mig inför Camilla. Han är närgången på ett sätt som jag inte är van vid och jag tycker själv att jag förklarar tydligt gång efter annan att jag inte är intresserad av honom. 

När ödeskvällen kommer ska jag och Camilla gå ut själva. Vi har haft det dåliga omdömet att köpa varsin halvliter vodka och Redbull och dricker i oroväckande takt på hennes rum. Framme vid utestället är jag så berusad att jag inte får komma in. Jag tappar kontakten med Camilla och försöker stappla hemåt, en riskfylld färd för en ung tjej som knappt kan stå på fötterna. Jag går fel, hamnar vid en kyrkogård där ett äldre gäng hänger. Efteråt har jag många gånger insett att mitt vuxenliv hade kunnat sluta där för gott, det området som jag hamnade i var vid tidpunkten ett tillhåll för narkomaner och en del kriminella gäng och jag var fullkomligt värnlös. Men en kille följer mig en bit och till slut stapplar jag in på studenthemmet. Har ett svagt minne av att det känns som att mina ögon har vänt sig i sina ögonhålor, jag ser ingenting och får hjälp uppför trappan. Att få in nyckeln i dörren till mitt studentrum visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Då inser jag att dörren till min italienska granne står öppen. Han har fest därinne och jag stapplar in och faller ihop på hans säng. Sedan blir det svart. 

Någonstans i det där svarta hålet känner jag plötsligt hur jag har en tyngd över mig, hur jag gungar fram och tillbaka och hur något hårt trycks in mellan mina ben. Jag hör hur någon flåsar över mig och förstår någonstans vad det är som händer. Men jag kan inte röra mig, kan inte skrika, kan inte slåss. Ingen del av min kropp vill lyda den uppmaning som den näst intill medvetslösa hjärnan ger, ta dig härifrån! Han gör dig illa!

På morgonen lyckas jag släpa mig upp från sängen, hittar min klänning och trosor och stapplar ut från det rum som jag aldrig mer kommer att sätta min fot i. Låser upp min egen dörr, sätter på duschen och de närmaste timmarna blandas det mjuka kranvattnet med det salta från mina tårar...

Varför berättar jag detta för dig? Jo, för att jag aldrig kommer att sluta prata/skriva om det som är svårt, det som är utmanande. Det är mitt lilla bidrag till att skapa en bättre värld, att våga och vilja prata om livets alla sidor. Om några veckor börjar jag volontärarbeta för Tjejzonen för att stötta unga tjejer som mår dåligt och kanske skadar sig själva på olika sätt. När jag blev våldtagen på ett studentrum för 18 år sedan fanns det INGEN som fanns där utan en massa eget tyckande och tänkande. Det fanns ingen som beskrev för mig att livet är så jävla tufft ibland men det är ok och att vi klarar det. Som beskrev att livet är underbart ibland och att vi alla är värda dessa underbara stunder. Som beskrev att livet är både och. Kanske om jag hade fått höra (om och om igen) att livet inte är så jävla enkelt. Men att vi klarar det och att det går att finna ljus i mörka stunder också. Med massor av kärlek, stöd och vetskapen att vi inte är ensamma med våra tankar och upplevelser. Om jag hade fått höra det så kanske min väg tillbaka till mig själv hade blivit lite enklare. Och lite kortare.

Och ärligt talat, så är det alla dessa upplevelser som gör att jag verkligen står på stadiga fötter när jag föreläser om lycka. För tro mig, jag har upplevt bägge sidor av livet. Big time.

♥♥♥

Liknande inlägg