1

Circle of life...

Circle of life. Är det något som vi vet med säkerhet så är det att vi åldras. Förhoppningsvis somnar vi in efter ett långt, friskt och lyckligt liv. Med ett leende på läpparna tar vi ett sista andetag, kanske med handen vilandes i en närståendes varma och välmående hand. Troligtvis är vi sisådär 99 år och i bakgrunden spelar på låg volym "Who wants to live forever" med Queen. Allting är som det ska vara. Circle of life.
 
Att sitta här några mil norr om Stockholm, 50 mil från mina föräldrar och veta att min mamma återigen är intagen på ett korttidsboende mot sin vilja medan min pappa ska opereras imorgon pga av antiresistenta baktierer som kommer igen, igen och igen sedan några år tillbaka är inte riktigt sinnebilden av den lyckliga ålderdomen. Inte heller sinnebilden av hur jag som barn vill och kan stötta mina gamla och sjuka föräldrar.
 
Att sitta här och veta att biståndshandläggaren återkommer med sitt mantra att mammas behov måste utredas vidare (flera månader efter den första kontakten) när hon inte klarar sig ens fem minuter på egen hand är inte ett tecken på ett empatiskt och väl fungerande land som jag vill tro att jag bor i. Ett av de länder i världen som värnar allra mest om den enskilda människan, som tar ut kanske världens högsta skatter för att finansiera ett samhälle där alla har rätt till en värdig födsel, barnomsorg, skola, sjukvård, åldrevård. Det är säkerligen inget fel på biståndshandläggaren och hon gör sitt jobb med de direktiv som hon har att följa men det är ett sjukt system när en människa som är helt oförmögen att kunna ta hand om sig själv inte får rätt till adekvat vård och omsorg.
 
Att sitta här och veta att en gammal människa som är svårt demenssjuk i detta nu kanske har en av de återkommande panikångest- och gråtattacker som blivit en del av hennes vardag, ensam i ett opersonligt rum någonstans på ett korttidsboende i Göteborg. Den känslan... Att veta att hon som aldrig någonsin klagat, aldrig gjort något orätt, hon som slitit på akutmottagningen vid Sahlgrenska sjukhuset i 40 år utan i princip en enda sjukdag trots svår migrän i perioder inte kan få en varaktig plats på ett demensboende där hon kan få lära känna sina vårdare och få bli trygg igen. Den känslan...
 
Att sitta här och med oönskad tydlighet förstå att ALLA människor i Sverige INTE har rätt till ett värdigt avslut.
 
Det är inte en skön känsla. Det som trots allt känns bra är att jag åker ner till Göteborg på fredag, att jag i alla fall får fyra dagar när jag kan vara hos mamma. Även hos pappa som troligtvis opereras återigen i slutet på veckan men han klarar sig mycket bättre än mamma trots att han också har det tufft. Men min lilla mamma, hon måste få känna lite trygghet igen. Lite mening. Lite värdighet.
 
♥ ♥ ♥
1

Lycka på Cinderella


Att föreläsa är bland det roligaste jag vet ❤️ Ikväll blev det "Lyckas vara lycklig" för drygt 400 personer på Cinderella, Viking Line. Jag har bett min arbetsgivare om att få träffa en retorikcoach framöver för att utveckla mina framträdanden, tror det är grymt värdefullt. Det handlar ju så oerhört mycket om det som INTE sägs när man föreläser. Kroppsspråk, tonfall, tempo, rörelser på scen m.m. Jag hoppas såååååå mycket att jag får klartecken snart. 
 
Ett glas vitt, en ansjovissmörgås, dansband i högtalarna och Stockholms skärgård i bakgrunden. Det är tredje gången i år som jag föreläser på en färja (eller vad säger man, kryssningsfartyg är kanske att ta i...) och jag gillar det. Jag gillar miljön, av någon anledning. Har alltid gjort. Jag och exmaken åkte ibland iväg ett eller två dygn själva innan vi fick barn. Käkade gott, drack drinkar, blev lite packade och hade kul på dansgolvet. Det var tider det, haha ☺️
 
Imorgon blir det jobb igen men ikväll ska jag bara relaxa 😊 Äta middag, lyssna på Arvingarna och kanske ta mig en god drink. Blir finfint.
 
Ha en skön söndag, stor kram!!!
2

Vart tog den gamla Caroline vägen?

Sitter vid matbordet, soft pianomusik i högtalarna. Barnen sover. Jag tittar på bilder från de gågna åren och slås återigen av en insikt som kommer till mig allt oftare. Jag har förändrats. Jag är förändrad. Jag har blivit hård. Jag tittar på det här fina kortet och dörren till mitt innersta öppnas inte så som det hade gjort tidigare. Jag har förlorat min mamma till hennes sjukdom (hon lever fortfarande) och jag tar inte in den insikten. Har jag även förlorat en bit av mig själv, den jag var? Så mycket känslor som brukade bubbla inom mig. Var är de nu? Vart tog de vägen?
 
Ofta skriver jag här på bloggen om att jag verkligen har förändrats, att jag har utvecklats på så många plan. Att jag vuxit som människa, tagit fler steg på min utvecklingstrappa än jag trodde var möjligt. Jag ÄR på en helt annan plats idag än för kanske fem år sedan och det är jag verkligen stolt över. För vägen dit har inte varit lätt, men nödvändig.
 
Men. Jag har samtidigt byggt upp en vallgrav runt mitt innersta. Jag som brukade ha så nära till mina känslor. Det har hänt saker som ärrat mig så djupt in själen. Som har gjort mig hård.
 
Min mamma är svårt sjuk. Och slutet på hennes livsresa är inte värdigt. Hon får inte den omsorg hon behöver. Jo, pappa kämpar på så gott han kan men han är 79 år och har själv genomgått mer än 30 (!!!!) operationer de senaste tre åren. Han har inte kraften att vårda henne fullt ut och biståndshandläggaren måste "utreda" mer, mer, mer. Nya människor klampar in hos mamma och pappa, morgon och kväll. Mamma gråter och är orolig, vill inte ha alla de där nya människorna där. Och här sitter jag, 50 mil bort, och kan ingenting göra.
 
Jag stänger av. 
 
Jag öppnade mitt innersta och gav allt av mig själv till den man som var min bästa vän och kärlek, innan jag träffade Magnus. Så många tårar som den relationen kostade mig (och glädje också, naturligtvis) så har även den fått mig att bygga en djupare vallgrav runt mitt inre. Jag klarar fortfarande inte av att släppa in någon till 100 % i mitt hjärta även om jag är på god väg med Magnus som är den finaste man jag någonsin träffat ♥ 
 
Ärligt talat tror jag inte att mitt hjärta fullt ut kommer att bli helt igen. Jag trodde att jag var duktig på att hitta vägen in i människors innersta rum men den mannen kommer jag aldrig att förstå mig på. Om alla människor som vi har nära relationer med i våra liv är utvalda och utsända för att utbilda oss, på ett eller annat sätt, så var han mitt examensprov. Helt klart. Jag vet fortfarande inte vad jag fick för betyg på den tentamen . Den tog musten ur mig i alla fall.
 
Jag stänger av.
 
Skilmässan och massor med händelser runt den har också bidragit till att jag byggt och byggt och byggt djupare i den där jäkla vallgraven av hårdhet. Men det är överspelat nu, hårdheten sitter där den sitter. Den gör mig inte så ont längre.
 
Men min mamma. Henne vill jag öppna hjärtat för innan det är för sent. Henne vill jag gråta för, sörja över. Älskade lilla mamma. Vem var du egentligen? Dig fick jag ju heller aldrig tag i, din innersta kärna. Men du hade inget egoistiskt i dig, ingen egen agenda. Du var bara du. God mot minsta lilla myra men samtidigt hade du så svårt att visa ditt inre, din djupaste kärlek för oss som stod dig närmast.
 
Jag stänger av.
 
Men jag vill ju bli mjuk igen, känslig och kärleksfull. Jag vill fortsätta att vara den nya Caroline men jag vill också hitta tillbaka till den gamla.
 
Ärren i hjärtat finns kanske kvar för alltid, som en tatuering påminner de mig om något som jag upplevde en gång. De påminner mig om vad jag var kapabel till. Att svika mig själv, i vissa lägen. Det är nog bra att de finns där, när såren läkt ut till fullo alltså. De är på god väg, jag tror verkligen det. Jag är på god väg. Men hårdheten vill jag få bort. Den är inte jag. Carro är ju en mjukis. En självsäker och stark mjukis förvisso. Men ändå, en mjuk och go människa. Sådan har jag varit och sådan vill jag fortsätta att vara.
 
♥♥♥

Liknande inlägg