Sitter i min egen lägenhet, i min nya fåtölj med tillhörande fotpall och lyssnar på soft musik i sällskap av ett glas rött vin. Tänk att jag är här nu, efter ett tungt år har jag äntligen landat med båda fötterna på jorden ♥
 
Det är dags att njuta nu, av allt det nya. Av mina underbara tjejer, av mitt fantastiska hem, av mitt jobb, av vetskapen att jag är stark och modig. Men mitt i min nya tillvaro som artar sig väldigt bra finns en skavande tagg i hjärtat i form av en kärlek som översköljt mig den senaste tiden och som är så förbannat svår att jag ofta vill skrika rakt ut. Man skulle ju kunna tycka att det är min tur nu, att jag ska finna en enkel och underbar kärlek att få vila i. Och jag vet att den viktigaste kärleken är den som vi hyser till oss själva, jag har jobbat hårt med den delen under ganska många år nu och känner mig rätt så stabil på den punkten. Jag gillar mig, jag tycker att jag är bra, jag skulle vilja påstå att jag ofta är riktigt grym :-)
 
Men. Den är svår att bortse ifrån, den där taggen som ristar upp små sår på mitt hjärtas ömtåliga väggar. Jag vill varsamt lyfta bort den men vet inte hur jag ska göra. Därför att medvetet stänga ute kärleken från sitt liv är lite som att såga av sig en infekterad arm utan bedövning. Det gör jävligt ont och tanken på att självmant åsamka sig smärta är inte väldigt lockande... Men ibland är det nödvändigt för att överleva, jag vet. Jag vet.
 
Är det något som livet har lärt mig så är det att det är ganska svårt att planera för... För mig funkar det i alla fall inte att skriva en "att göra-lista" och sedan bocka av punkt för punkt. Kärleken kanske översköljer en när man minst anar det och vad skall man göra då??? Gömma sig bakom en sten... Springa för livet... Kämpa emot... Eller möta den...
 
Det enda jag med säkerhet vet är att livet är en galen mix av tankar, känslor och upplevelser. Det kan vara så otroligt magiskt och kittlande att tiden så gott som stannar och det kan också skölja över en som en tryckande svart våg av ångest och vanmakt. Vissa kanske aldrig upplever sådana tryckvågor utan snarare bara krusningar på vattenytan och andra utsätts för en känslomässig tsunami under en livstid, kanske till och med flera.
 
Men i de bästa av stunder och i de sämsta av stunder är det ändå livet som pågår. Det gäller att komma ihåg det. När det är så där galet underbart är det livet som pågår. Och när det är så otroligt fucking tungt är det också livet, det dyrbaraste vi har. Det enda vi har. Jag påminner mig ofta om att njuta av det. Även i de stunder när jag vill krypa ihop och göra mig liten, kanske snabbspola en bit och hoppa över några sekvenser. Även då. Att kunna njuta av livet när det är uppförsbacke, det mina vänner är en konstart ♥♥♥
Pappa

Pappas flickor gråter, skrattar, kämpar, stångar sina pannor blodiga, gråter igen...........men de ger aldrig upp, kapitulerar aldrig. Just därför att de är pappas flickor och som vet att pappa många gånger har varit nere för räkning men som alltid rest sig innan gonggongen har ljudit och höjt garden och börjat fightas igen och igen och igen.

Mammorama

Försöker titta in och läsa bloggen, det blir långt mellan gångerna ibland men försöker då jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Hur det är att kämpa och försöka ta sig igenom "till andra sidan". Jag tycker du verkar ha gjort en stor resa och verkar ha vuxit som person, att du börjar landa i dig själv.

Jag tänkte på det du skriver i slutet av din text, det pågående livet. Vi går igenom en annan typ av livskris och visst hade jag önskat att livet kunde vart enklare men samtidigt så är ju just detta livet. Livet som man ändå skulle göra allt för att hålla fast vid... Jag hoppas att orka göra samma resa som du, att orka hela vägen igenom, att hitta ett eget inre lugn.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress