Det finns stora händelser i livet. Att födas. Att dö. Och ett antal varierande upplevelser däremellan. Och så finns det de här små, små stunderna av lycka. Det där lilla, som nästan passerar obemärkt förbi, men ändå inte.

Som en kopp kaffe. En riktigt krämig och god cappuccino. Gjord med kärlek och omsorg. Ett hantverk. Och en liten stund av tystnad och eftertanke. Kanske vid en bardisk, kanske på ett stimmigt och fullsatt café.

Jag minns en av mina första stunder i Stockholm sedan jag träffat min (blivande) man, hösten 2004. Jag hade brutit upp precis ALLT jag hade i min hemstad Göteborg. Satsat allt på ett kort. Nu var jag i Stockholm, började ta in tanken att det är i den här staden jag kommer att fortsätta mitt liv, bygga min framtid. Och jag satte mig i solen på Odengatans bästa kaffeställe, sippade på en latte och under några minuters funderande var det som att min dåtid och nutid smälte samman. Rann igenom min kropp tillsammans med kaffet och hittade sina vägar ut till varje cell. Lade grunden för min framtid. Jag minns den stunden som igår trots att det snart gått 9 år sedan den dagen... Jag har sällan känt mig så levande som då. Och jag vill tro att det var den där enkla, anspråkslösa stunden med en kaffe och höstsolen som enda sällskap som banade väg för en grymt häftig upplevelse!!!

Det är kanske de där små stunderna som vid första anblicken inte är något att lägga vikt vid som etsar sig fast. Som verkligen betyder något.