Inte ens chokladen lockar...

Det var länge sedan jag var så hängig som jag är just nu... Det kanske inte är den mest upplyftande inledningen på det första blogginlägget på många veckor men vad gör man inte för att väcka lite sympatier ;-) Hur som helst, jag är sjuk och ynklig och vill inte ens äta choklad fast det finns en favoritkaka här hemma (Marabou nougat och mandel) och då MÅSTE ni ju bara förstå vilket elände jag befinner mig mitt i när inte ens mitt livselixir lockar mig...
 
Tadaaa (hör ni trumvirveln), här är jag!!! En fördel med att vara sängliggande sedan fem dagar är att jag haft tid att tänka, reflektera och bli bloggsugen igen. Och idag börjar jag återuppstå så smått ifrån de döda vilket ger mig möjlighet att faktiskt sitta i upprätt läge i sängen med datorn i knäet, skönt. Att skriva är i sig en läkande process för mig så jag hoppas på att när sista punkten är satt i detta inlägg mår jag ytterligare lite bättre.
 
Det här med att vara sjuk fungerar inte så bra kopplat till att få ihop vardagen märker jag, att allting omkring mig krackelerar är väl att ta i men det finns liksom ingen "tid för sjukdom-lucka" i mitt liv. Det finns ett ordspråk, hur går det nu igen... Om du inte tar dig tid för att träna nu kommer du få ta dig tid att vara sjuk senare. Minns inte riktigt men andemeningen är så bra... Om vi rusar på nu utan att ta hand om oss själva mentalt och fysiskt så ökar risken betydligt att vi inte kommer kunna springa alls i framtiden. Och då tänker jag att det kanske är vardagen som skall anpassa sig till oss, inte vi som skall anpassa oss till vardagen... När till exempel en rejäl influensa knackar på dörren för -kors i taket- det händer faktiskt då och då.
 
Jag var i Malmö nyligen, en vecka tillsammans med två andra för att hålla utbildning i kommunikation och förändringsarbete (kommunikologi) för våra kollegor där nere. Från det att jag vaknade vid femtiden på morgonen (vaknar nästan alltid så tidigt numera) tills dess att jag stöp i säng vid tio var jag påkopplad hela tiden, hela veckan. Jag var fullkomligt slut när jag kom hem, lycklig också efter häftiga dagar, men HELT utpumpad. Sedan blev det helg, med olika aktivteter och jag satt inte ner många minuter. Och så måndag igen, ny jobbvecka som rullade på. Tog tisdagen ledig och det var väl då kroppens signalsystem slog på för därefter blev jag jättedålig. Men vet ni vad jag gör??? Hade ett åtagande på torsdag kväll, släpar mig upp från sjuksängen och pepprar mig full med Alvedon och åker in till stan (två timmar resväg tur och retur) för att ställa upp, inte svika, inte krångla... Så naturligtvis vaknade jag på fredagen betydligt sämre och på den vägen är det... Så jävla dumt rent ut sagt!!!
 
Och så står jag och föreläser om hur viktigt det är att lyssna till sina egna "ja- och nejsignaler", respektera det som är JAGET. Våga och vilja och kunna sätta gränser, sätta ramar. Visa sig själv respekt. Och jag pratar även om kraften i att stå för det man säger, stå för det man tror på. Inte säga A och göra B när det kommer till kritan...
 
Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv nu utan se det som att jag tog ett återfall. Var självutplånande en liten stund och svek min kropp men jag lär något av det. Ingen idé att ligga här i sängen och älta, gräma mig över att jag föll tillbaka i gamla hjulspår. Bättre att ta nya tag och vara snäll mot mig själv igen.
 
Hoppas att du har en fin helg, att du älskar dig själv och tar hand om det som är du lika ömt och villkorslöst som du skulle ta hand om ditt eget nyfödda spädbarn. I natt låg jag länge och tänkte på principen som gäller på alla flygningar, minskar trycket i kabinen SKA du hjälpa dig själv först och sedan dina medpassagerare. Och det är exakt, EXAKT, så vi alla bör leva våra liv tycker jag. För vad händer annars, vill vi ens tänka den tanken? Har vi tid att tänka den tanken?
 
Hjälp dig själv först. I alla lägen. Och sprid sedan din kärlek, kraft, energi, lycka, tillit, respekt, glädje till andra i din närhet. För då kan du verkligen göra skillnad.
 
♥♥♥
#1 - - Mira:

♡♡♡
Förstår precis känslan och hur lätt det är att bara köra på tills det en dag tar stopp. Kroppen protesterar på ett eller annat sätt.

Kram på dig!!

#2 - - Anonym:

Bl.a. Bl.a. Lev som du lär.känns som du har mkt att jobba med..

#3 - - Mira:

Men herregud vilken töntig anonym kommentar!!

Kram igen vännen!

#4 - - Cecilia:

Du har så rätt! Vi måste börja ta hand om oss själva också...inte bara partnern, barnen, ställa upp för jobbet och vännerna. Det känns omöjligt att hinna med sig själv om man inte proiriterar det. Inte alltid, men oftare än aldrig! :)

Krya på dig!

Kram, Cecilia

#5 - - Anonym:

Hur kan man ha ett sånt jobb och ändå inte fatta hur man ska leva??????? Fel yrkesval eller......

#6 - - Carolines hemligheter:

Anonym:
Den som är utan skuld kastar första stenen, eller??? Jag utger mig inte för att vara "perfekt" och jag väljer att vara ärlig med mina tankar om allt i livet. Jag vet att jag är en duktig coach och utbildare TROTS att jag ibland behöver kämpa med mina "valda sanningar" och min ryggsäck. Kanske just därför jag gör ett bra jobb, jag försöker inte vara något jag inte är utan har mitt fokus på de som jag möter.

Ha en härlig dag!!!

#7 - - Mary:

Ena sekunden beskriver du "vad är lite damm i hörnen att gnälla om, mc donalds funkar lika bra" mentaliteten medans du i nästa verkar vara så fruktansvärt påverkad av hur allt egentligen "borde" vara o det lyser igenom så starkt. Du verkar vara en väldigt lättpåverkad person som inte orkar leva upp till bloggvärldens förskönade bild där allt är vitt och allt är så underbart... Hur tänker du kring detta?

#8 - - Carolines hemligheter:

Mary:
Du har rätt, jag har inte lust att leva upp till en förskönad bild som vissa visar upp på sina bloggar. Sedan tror jag (vet) att det finns bloggerskor som får ett rykte om sig att vilja framstå som perfekta fast det är sköna, softa, avslappnade personer som helt enkelt har ett stort intresse för inredning och "vackra ting".

För egen del är jag gärna motsägelsefull om det innebär att jag kan tycka att dammråttor är ok ena dagen för att vilja bannlysa dem en annan dag när andan faller på.

Jag är modig ibland. Jag är feg ibland. Jag bryr mig om andras åsikter ibland. Jag skiter i andras åsikter ibland. Jag är fullkomligt nöjd med mitt liv ibland. Jag är missnöjd och frustrerad ibland. Ofta skriver jag av mig på bloggen när jag är lite trött och/eller deppig för att jag tycker det är skönt.

Men jag är absolut motsägelsefull, är inte livet självt ganska så motsägelsefullt i mångt och mycket???

#9 - - Cecilia:

Men oj, var kommer alla dessa nättroll ifrån?! Eller är det en och samma person?

Klart att man får säga vad man tycker, men jag tycker att tonen blev allt annat än trevlig här inne.

Kanske en avundsjuk kollega, granne eller så kallad vän som hälsat på bland kommentarerna?

Kram, Cecilia

#10 - - Carolines hemligheter:

Cecilia:
Jag är nog lite förvånad, jag upplever mig inte som en person som provocerar andra men tydligen är det väldigt upprörande att arbeta som jag gör och inte vara en människa i total harmoni och balans i varje situation...

Tack för dina kommentarer, jag blir väldigt glad för dem, och hoppas att du har en riktigt skön kväll!!!

KRAM

Till top