2

Happy new year, 2012!!!

Lunchen idag intog tillsammans med våra syskon och grannar här i Rågårdsvik, vi var cirka 15 personer som samlades nere vid sjöbodarna för att grilla korv, äta hembakt, dricka bubbel och varm choklad! SÅ mysigt och precis vad jag behövde för att ladda batterierna och komma i skön nyårsstämning!!!
Jimmys bror Rasmus står i nyårssolen och blickar ut över Ellösfjorden och "Smörstacken", mitt älskade Rågårdsvik ♥

Vill bara kika in en snabbis och önska er alla en underbar nyårsafton och en riktigt fin start på det nya året!!! Ni är så himla goa som läser bloggen och jag hoppas att vi får ett härligt bloggår tillsammans 2012 :-) KRAMAR
16

Att välja glädje. Eller någonting annat.

Alperna ser ju olika ut beroende på vart man befinner sig och de österrikiska vyerna tilltalar mig väldigt mycket med sin variation av tättbevuxen granskog varierat med kala, snöklädda bergstoppar. Jag skulle gärna åka hit på sommaren och vandra, vilken fantastisk möjlighet att vara totalt mindful och kombinera mental och fysisk tillfredsställelse!

Ni är så rara och fina som läser och tar er tid att skriva omtänksamma ord, det betyder så himla mycket! Det berör alltid men speciellt mycket i sådana här stunder när jag dels väljer att dela med mig av känsliga ämnen och dels inte är på topp... Kanske är det vetskapen om att det är knappt 30 timmar kvar tills det slår över till ett nytt år som gör mig extra känslig, kanske är det "bara" just nu som bägaren runnit över men jag känner mig inte stark, inte glad, inte klok på vad jag skall göra... Och så kan jag inte låta bli att undra om livet är svårt för alla eller om vissa människor har otur/är destruktiva och hamnar i svåra situationer/är dystrare till sinnet än andra... För om det är så att "alla" kan vara superlyckliga, nöjda, tillfreds med livet i stort och smått, vara starka och känna sig älskade, varför tillåter jag mig inte att få vara en av dem då???
11

Panikångest

Julafton, tomten har precis varit på besök och lämnat över fina julklappar till alla barnen på Salzburger Hof. Irma är i den där underbara åldern nu när julen är STOOOR och man kan ju inte annat än att dras med i hennes oförställda glädje, förväntan och upprymdhet över tomten och speciellt hans julklappssäck :-)

God morgon, jag skall strax lämna datorn för att fortsätta med packningen men känner ett behov av att skriva några rader om vad som hände mig igår. Jag drabbades, för första gången i mitt liv, av en panikångestattack och det var en helt fruktansvärd upplevelse. Attacken kom med en sådan otrolig intensitet, det var som att föda barn då någon djurisk urkraft slås på och ditt vanliga kontrollerade jag upphör att fungera för en stund. Efteråt var jag helt slut, andningen gick inte helt tillbaka till sitt normaltillstånd förrän efter någon timme och jag hade ont i kroppen resten av dagen.

Det började med att jag kände mig stressad, Irma var lite jobbig med Majken (vilket jag borde ha avlett istället för att ha tjafsat kring, att avleda ett barn som är bråkigt är oftast enligt min erfarenhet det mest effektiva sättet att bryta det negativa mönstret) och jag skällde på henne vilket både gjorde mig mer stressad och irriterad. Och för att bryta mönster gick jag och hämtade två fruktpåsar (Ella's Kitchen, ni vet...) som barnen absolut inte skall äta på sina rum men jag orkade bara inte (är fortfarande krasslig vilket suttit i 1,5 vecka så orken är väl inte på topp) och Irma är ju inga problem men Majken skvätte ut sin orange "sörja" över golv, mattor och dörrar och jag bara kände att jag orkar inte mer, jag är en dålig mamma, jag fixar inte detta... Ja, ni hör ju att det var inget allvarligt egentligen som hände men det utlöste någonting hos mig!

Jag kände att nu börjar jag gråta och medan jag gjorde det letade jag upp telefonen för att ringa till Jimmy, andningen hade redan börjat spåra ur och jag började hyperventilera. Medan jag hade Jimmy i andra änden så eskalerade panikattacken och till slut slängde jag bara på luren för jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så här efteråt är det svårt att beskriva exakt vad som skedde mer än att jag inte kunde andas utan det bara tjöt ur lungorna och jag gick okontrollerat fram och tillbaka mellan rummen på övervåningen för att sedan rusa ner till köket och leta efter en påse att andas i men jag var för uppe i varv att kunna fokusera och att andas i en ICA-kasse är inte så lätt... Jag ringde till pappa som först inte hörde vem det var i telefonen utan att bara en tjutande, väsande och bitvis skrikande andning men jag fick fram att det var jag och att jag hade panikångest. Han beodrade mig att andas långt ner i magen, att andas långsamt och fokusera på varje andetag och efter ytterligare någon minut började andningen att återgå till någon form av normalläge.

Jimmy var redan på väg hem och kom in genom dörren tio minuter senare, då kände jag mig som en våt trasa men hade andningen under kontroll. Han tog hand om barnen en stund, de var lugna då och jag har försökt förklara för Irma så gott det går att mamma blev sjuk en stund men att det är ingen fara. Som sagt så har jag aldrig varit med om detta tidigare och jag hoppas innerligt att det inte skall ske igen. Men en varningsklocka är det, du får inte en sådan attack utan orsak. Jag måste (än en gång) fundera över vad som skall prioriteras samt prioriteras bort i mitt liv. För barnen skall ha en stark mamma som har kraft och är närvarande. Det andra får vänta ♥

Liknande inlägg