2

Skönt att vara hemma

Det är så skönt att vara hemma igen, inga måsten och ingen stress. I morse var en barnmorska från BVC på besök här hemma och vägde Irma m.m. Hon har gått upp nästan 200 gram sedan vi kom hem i måndags så det känns jätteskönt, nu är hon snart tillbaka på sin ursprungsvikt (2985 gram). Hon är så snäll, gråter nästan ingenting utan om hon bara får äta, sova och torra blöjor så är hon väldigt nöjd med tillvaron (verkar det som). Nu har hon dock sovit rätt länge så jag skall snart väcka henne och amma en stund.

När det blir svalare skall vi gå ut på en promenad, igår gick vi ner till vattnet och runt en liten stund och det funkade bra med magen (operationssåret ömmar och värker fortfarande men det blir bättre för varje dag och alla tabletter som jag knaprar i mig -12 om dagen- gör väl sitt till...). Vagnen är superskön att köra, känns som om vi valde helt rätt (Bugaboo Cameleon) och jag längtar tills jag kan gå ut och powerwalka en timme varje dag. Ett par veckor till så är jag nog "fit for fight" igen :-)

Ha en skön torsdagskväll, vilken otrolig högsommarvärme det är! Hoppas att det blir lika fint väder nästa sommar, då skall jag njuta av solgasset med ett glas rosé i handen och härliga grillkvällar med J och Irma :-)

♥ Caroline ♥

8

När Irma kom till världen - del 1

Under hela graviditeten har man fått höra att hur ens förlossning än blir, så kommer det inte bli som man har tänkt sig. Att vi skulle få åka akut in till SöS med ambulans och inte komma hem förrän en vecka senare var inte ett av de scenarion som jag målat upp i huvudet under dessa nio månader...

Förra måndagen väntade vi besök av J:s syster med familj som skulle bo här ett par nätter. Jag borde ha tagit det lugnt på dagen (speciellt med facit i hand...) men som vanligt skulle jag putsa och feja för att det skulle vara fint hemma. Jag tog ut mig mer än vad jag gjort de sista månaderna men det kändes ju helt ok med kroppen så jag tänkte inte så mycket på det. Vid tretiden kom de hit, vi köpte upp hamburgare från Max och när vi ätit klart kände jag hur det började rinna mellan benen. Eftersom det fortsatte tänkte jag: kan det vara vattnet som går? Jag var ju helt inställd på att det skulle dröja ytterligare några veckor innan bebisen ville titta ut så jag var inte alls förberedd på att vattnet skulle gå nu. Jag gick in på toaletten för att se efter, det fortsätter att rinna men trosorna är helt färgade av blod! Vilken chock, jag slänger mig på sängen och ropar på J att ringa förlossningen med en gång (det här är jättejobbigt att tänka på och skriva om men jag tror det är viktigt för mig att göra det ändå) och jag hör hur de säger att de skall skicka en ambulans på direkten. Jag får prata med kvinnan på förlossningen hela vägen tills ambulanspersonalen kommer in i lägenheten, jag skakar och försöker att andas lugnt och orkar inte ens tänka tanken fullt ut på vad det här kan innebära.

Blodet fortsätter att rinna när ambulansförarna kör in mig i ambulansen, J sitter där fram men det vet jag inte då (jag trodde att han skulle åka bil bakom). En kille sitter bredvid mig och sätter dropp, plockar fram syrgas och andra saker. Jag minns inte så noga, jag försöker bara att andas och hålla mig lugn. 1000 tankar far genom huvudet men framförallt en tanke: Gode Gud, låt barnet fortfarande leva i magen!

När vi kommer fram till SöS står redan ett läkarteam på plats och väntar utanför, de kör in mig i en hiss (den här delen är ganska luddig, jag tror att jag är för chockad för att registrera vad som händer) och in på ett förlossningsrum. De följande sekunderna, medan de sätter fast CTG-apparaten och förbereder för ultraljud är utan tvivel de värsta i mitt liv. Jag håller andan och väntar på beskedet: lever barnet fortfarande i magen?

Ärligt talat minns jag inte riktigt vad läkarna säger men hjärtat slår fint och barnet ser ut att ha det bra. Jag fortsätter att skaka som ett asplöv medan några av läkarna och barnmorskorna lämnar rummet och jag och J är kvar med två-tre stycken. De sätter fler nålar, ger blodstillande medel, sätter kateter och andra saker som jag inte minns. Jag börjar lugna ner mig: barnet lever, det är ju allt som betyder något. Vi blir kvar på förlossningsrummet i sju timmar för återkommande kontroller, de kan inte svara på vad blödningen beror på men en trolig anledning är att en liten bit av moderkakan har lossnat eller att livmodertappen börjat blöda av någon anledning. Jag bedöms nu som en högriskpatient men vi vet inte vad som skall ske: kommer de att göra ett akut snitt? Kommer jag få åka hem efter något dygn? Kommer jag att få vara kvar tills dess att förlossningen sätter igång?

Vid midnatt får vi åka upp till en specialavdelning på BB, där såväl kvinnor som inte fött ännu som kvinnor med nyfödda barn med speciella behov ligger. Vi får ett eget rum och en jättegullig barnmorska pratar med oss, sätter CTG och förhör sig om blödningen. Katetern är nu borttagen och jag får lov att gå de två metrarna till toaletten men inte mer än så. Under natten när jag kissar kommer det färskt blod igen, inte mycket men tillräckligt för att det dagen efter beslutas om att sätta igång förlossningen samma kväll. Men det vet jag inte då när jag äntligen somnar in och tänker om och om igen: Tack gode Gud att barnet lever... Tack gode Gud att barnet lever...

Fortsättning följer...
3

Ibland är jag vaken...





Min familj följer Irmas första dygn via bloggen och de har önskat bilder när hon tittar (vilket hon gör väldigt lite i förhållande till hur mycket hon sover... säkert 20 timmar per dygn). Jag vet att man inte skall tjata om hur sött man tycker att sitt barn är men jag måste ändå säga att jag tycker att Irma är väldigt, väldigt söt :-)

Liknande inlägg