Alla har vi våra platser på jorden där vårt innersta väsen hör hemma, dit vi kommer och själen får ro. Kanske är det en stad, kanske är det en strand, kanske är det ett litet samhälle som knappt någon annan känner till. För mig är en av dessa platser Göteborg ♥ Det är nu ganska exakt 14 år sedan jag lämnade min hemstad och flyttade till Stockholm. Och det har jag aldrig ångrat men det är något speciellt med Göteborg, det är som ett inre lugn infinner sig när jag är där som jag inte riktigt upplever i Stockholm på samma sätt. Den här bilden tog jag i julas när jag och Jocke bodde på Upper House i fyra nätter över julen, det var helt underbart!!! Kan VARMT rekommendera både hotellet och deras SPA, riktigt fint och proffsigt bemötande överallt.
 
Och så kom jag hit igen, det här är faktiskt också en plats att återkomma till. En blogg kan precis som en fysisk plats vara ett ställe där man får frid, ro, energi, glädje, trygghet eller vad det nu kan vara för tillstånd som vi eftersträvar i tillvaron.
 
Jag låg i sängen nu på morgonen (är det ett ålderstecken tro, att aldrig vakna senare än sex även på helgen 😉) och skrev en kommentar på min kära systers blogg. Hon började blogga i våras och jag vill verkligen slå ett slag för den, älskar hennes vilja att inte enbart dela den perfekta ytan utan det som finns där bakom, som vi alla brottas med under livets gång. En skön mix helt enkelt mellan det ljusa och det mörka, det lyxiga och det vardagliga, det lätta och det svåra. Du hittar hennes blogg som heter Cecilia Skor här.
 
Ja, alltså jag låg i sängen efter att jag vaknat prick 06.00 och skrev ner några tankar utifrån Cisses senaste inlägg som handlar om att få ihop tillvaron (eller rättare sagt, att INTE få ihop den) och då fick jag en längtan efter att skriva något mer kring det temat här på bloggen. Eftersom jag jobbar mycket med stressrelaterade frågor är denna frustration något jag ofta möter "där ute". Att inte få ihop livet och därmed riskera att inte känna sig nöjd med sig själv och sina insatser. Att inte räcka till. Jag upplever också att många känner sig ensamma med sin frustration och har en uppfattning att "alla andra skulle fixa detta" eller "det borde gå att få ihop allt".
 
Det senaste året har jag hållit i cirka 40 stressföreläsningar och jag funderar allt mer på vad det är som, innerst inne, ligger bakom denna kraftiga ökning av psykisk ohälsa i samhället. En förklaring tror jag är att vi i Sverige jämfört med många andra länder är oerhört individualistiska och därmed riskerar att känna oss ensamma.
 
Det finns ett globalt forskanätverk som heter World Value Survey och som sedan 2012 har intervjuat 100 000-tals människor runt om i världen kring deras värderingar. Nätverket bedriver arbete på flera olika fronter och det mest kända är nog kulturkartan som ni kan se här nedanför. Den senaste sammanställningen är från 2015.
 
Om man tittar på den här sammanställningen så kan vi se att Sverige utmärker sig på så sätt att vi ligger allra längst ut på den axel som handlar om självförverkligande och nästan längst upp på den andra axeln. Den handlar i sin tur om sekularisering, dvs hur styrda vi är utifrån traditionella värden som t.ex. religös tro. Detta resultat tror jag till viss del förklarar varför vi i Sverige å ena sidan har det väldigt bra gällande levnadsstandard, jämställdhet, teknisk utveckling etc. men å andra sidan upplever en stor utmaning med att många människor har stressrelaterad ohälsa. På grund av denna strävan efter ständig utveckling och självförverkligande riskerar också en tomhet att infinna sig, en känsla av att aldrig vara klar/nöjd/framme vid målet.
 
Det sägs att Sverige är ett av Europas (världens?) ensammaste länder på så sätt att vi har en mycket hög andel av singelhushåll. Det är också tragiskt nog så att den andel av människor som dör i sin ensamhet och ibland inte hittas på veckor eller månader (t.o.m. år i enskilda fall) har ökat. Var femte person som avlider på sjukhus gör det i sin ensamhet ♥
 
En av mina närmaste kollegor gick på Drottninggatan innan jul för att göra ett ärende när hon abrubt blev påkörd av ett cykelbud. Hon föll handlöst ner i asfalten och blev liggande. Ingen (!!!) av de förbipasserande stannade medan hon låg kvar där, de som efter en stund sträckte ut en hjälpande hand var de tiggare som satt i närheten. Och jag vill inte tro att Drottninggatan har invarderats av ondskefulla människor som ser men inte vill hjälpa, jag tror snarare att vi är inlärda till (kanske snarare insnärjda i) att inte se, inte höra, inte uppmärksamma det som sker utanför oss själva. Och där är ju inte våra mobiler till någon hjälp direkt... Istället för att se de människor som fysiskt finns runtomkring oss så följer vi andra via deras Instastories.
 
Jag pratade med en man efter en stressföreläsning för ett tag sedan om detta. Han berättade att han nyligen varit i Indien och arbetat som volontär i fattiga, utsatta områden. Det som slog honom var att många av dessa människor trots att de saknade så mycket som vi i västvärlden tar för givet ofta var glada. De skrattade, de kramades, de sjöng, de dansade. De hjälpte varandra, de såg varandra, de var närvarande i nuet.
 
Så här tänker jag:
Livet är som ett pariserhjul. Det går upp och det går ner. Upp och ner. Upp och ner. Men oavsett var man befinner sig så är det alltid finare att få dela turen med någon annan ♥
Kalimera bloggen!
Tänk om alla relationer var lika enkla som den du kan ha med din blogg... För egen del handlar det om ett snart tolvårigt äktenskap som står emot det mesta. Även fast du inte får någon omsorg alls finns du trofast kvar, kära blogg. Jag tror i och för sig inte att en verklig relation skulle vara vare sig sund eller önskvärd under de förutsättningarna men med dig får jag vara ett asshole och du finns alltid där! En ganska skön känsla ändå 😘
 
Om jag fortsätter i den här takten med två inlägg per år blir det onekligen svårt att skriva nyanserat, med de små penseldragen. Och det är ju det jag gillar mest. Inte att skriva om "summer of 2018" med några korta verb så som att flytta till hus, fylla 40, fira min stora tjej som fyllt 10, åka med Jocke till Rhodos, "bara vara" på Skaftö och i övrigt träna alldeles för lite och dricka alldeles för mycket vin (nåja, nu överdriver jag en del... med vinet alltså, inte med träningen tyvärr...).
 
Nej, så vill jag ju inte använda dig kära och trofasta blogg. Då kan det "liksom änna vaaara" som en sann göteborgare skulle ha uttryckt saken 😏
 
Så istället spolar jag tillbaka bandet några år till den tid då du var min sparringpartner, min vän, min förtrogna, min jourhavande kompis, min boxboll. Och skriver om det jag har top of mind. Det är ju så jag vill ha det 💕
 
Kära blogg. Inatt hade jag den värsta av mardrömmar, en sådan där då ens undermedvetna tvingar en upp till ytan så att du vaknar ur drömmen för att slippa vara kvar i mörkret. Och igår satt jag i godan ro och läste i en kokbok/livsstilsbok av Kristin Kaspersen då jag plötsligt läste ett par meningar om hennes söner som fick mig att börja storgråta. Jag grät och grät och grät, det påminde om någon slags förlossning. Jag kunde liksom inte sluta innan jag fått ur mig något som behövde komma ut.
 
Hur hör dessa två händelser ihop? Och vad var det som behövde komma ut? De hör ihop på så sätt att det handlar om mina barn, om mitt föräldraskap, om viljan att ge dem förutsättningar att i framtiden vara självständiga och handlingskraftiga kvinnor, om balansen mellan att vara och att göra som mamma och som människa.
 
Det handlar om att medvetet välja vilken väg man vill gå på den här stunden på jorden. Att omfamna den man är och allt det som format en genom livet, trots att det kanske format en på ett sätt som inte alltid är det bästa vare sig för en själv eller för de som står en närmast. Det handlar om att se på den man är och ändå våga välja en annan väg. Välja sin egen väg.
 
Just nu läser jag Agneta Lagerkrantz fina bok "70 skäl till självmedkänsla - om att vara varm, vänlig och vilja sig själv väl" och andemeningen i den boken tror jag har att göra med det som behövde komma ut när jag grät som en galning igår efter att ha bläddrat i en kokbok (!). Jag behöver få ur mig tankar, känslor och invanda beteenden för att få plats med något nytt. För att skapa utrymme för självmedkänsla i mitt liv. Den har liksom inte riktigt hittat fram till något tomrum i mitt inre att kunna fylla så därför behövde jag göra en inre rensning. Det är i alla fall vad jag tror på 💜
 
Och drömmen var en del av detta, en påminnelse om att stå i min fulla kraft och välja utifrån vad jag vill och tror på. 
 
Nu när hösten står inför dörren vill jag gärna lyfta några frågor med dig, fina läsare. Kanske kan den process jag befinner mig i just nu även ha ett värde för dig, på ditt sätt. Så om det passar för din del; fundera gärna en stund kring dessa frågor:
 
- Är du på rätt väg just nu?
- Vart leder den?
- Om du kommer att prioritera och agera i höst på liknande sätt som du gjort tidigare, vad kommer du att uppnå?
- Om du är på rätt väg, vad är viktigt att fortsätta med?
- Om du har hamnat lite på villovägar, vad behöver du göra/tänka/känna för att hamna på din rätta väg igen?
 
Nu startar jag den här dagen med en skön promenad här i vackra Vaxholm. Idag är en bra dag att ta ett första steg tillbaka mot min väg, den som just jag vill vandra på.
 
Kram 💞
En dag kvar... Till vad? Jag låg vaken tidigt imorse i sängen och valde att gå in och läsa de senaste inläggen på min blogg. Jag har inte varit här på väldigt länge nu, inte skrivit ett ord sedan i höstas. Men när jag läste det jag då skrev så blev det plötsligt så naturligt att sätta några ord på pränt igen. Det jag skrev om var väntan och längtan, efter det hus vi köpte 3 september förra året som vi trodde att vi skulle få vänta på i nästan ett år. Vi köpte vårt drömhus och jag skrev om det då, först om besvikelsen när vi förlorade budgivningen och därefter om den enorma glädjen när några budgivare drog sig ur och det blev en ny möjlighet för oss att kunna köpa huset som är så perfekt för oss sex ♥ Och nu är det alltså bara EN DAG KVAR!!!
 
Hej blogg och hej bloggläsare!
Numera är det mest personer som hittar hit genom att söka på "Världens godaste tonfiskröra", "Oro och ältande" (det är en bok jag rescenserade för många år sedan) samt "Mannerströms himmelska plättar"... Haha :-) Men det skulle det ju förvisso kunna bli ändring på. Jag har nämligen en idé om vad jag skulle vilja göra med bloggen som jag tror mycket på och som jag planerar att sjösätta under sommaren. Det kanske innebär att jag startar upp en helt ny blogg, jag får se. Temat är i alla fall grymt relevant och instressant tycker jag själv, jag har dessutom möjlighet att få ta del av en expert inom området som skulle kunna vara gästkrönikör varje månad.
 
Det var som sagt ett tag sedan jag skrev här och på det stora hela så har det varit ett bra år. Jag blev klar avspännings- och stresspedagog i vintras, jag tänker fortfarande en hel del på vad jag vill göra framöver men väljer just nu att fokusera på att jobba med stressrelaterade frågor på Unionen och inte göra några större förändringar. I april flyttade jag och tjejerna ut från vår lägenhet och bor numera hos Jockes föräldrar fram tills dess att vi flyttar in i huset om några veckor när hantverkarna är klara.
 
Vi har åkt mycket skidor i vinter, är så tacksam över att jag har fått bli en del av Funäsfjällen. Efter mitt älskade Skaftö är det nog paradiset på jorden för min del :-) Vi har också börjat cykla så smått igen och när vi flyttar in i huset har jag lovat mig själv att ta tag i yogan och styrketräning. Jag kan längta otroligt mycket efter att skapa våra rutiner efter att det senaste året har varit lite "ad hoc" på den fronten med flytten från både mig och Jocke. När den sista flyttkartongen är uppackad i huset har vi lovat varandra att bo kvar minst lika länge som de nuvarande ägarna, dvs. i 40 år!!!
 
Jag är väldigt lycklig med Jocke, mitt liv är harmoniskt, och alla dessa år som gick och dokumenterades här på bloggen känns otroligt avlägsna. Som att det var jag, men ändå inte. Jag kanske var lost in space eller så var jag "bara" på väg framåt fast på livets brantare backar under ett antal år. Även då var livet förstås härligt på många sätt men samtidigt så mentalt uttröttande. Nu känner jag ett lugn, kanske det även har att göra med att jag fyller 40 nästa månad ;-)
 
Mina vackra flickor mår bra, jag har ju dessutom fått två bonusbarn och det känns väldigt lyxigt. Ja, en hel bonusfamilj har jag fått. Min egen mamma andas fortfarande men för mig känns det som att alzheimers tog hennes liv för ett par år sedan. Jag har redan sörjt henne <3 Fina, lilla mamma.
 
Nu ska jag snart sätta mig i trädgården och äta frukost, idag blir det 28 grader i Stockholm och vi funderar på en tur med båten. Kanske till och med ett premiärdopp i havet men det känns ändå högst osannolikt att Sveriges största badkruka skulle doppa sig redan i juni... Men som Gunde hade sagt, och som jag kan skriva under på:
 
Ingenting är omöjligt ♥